Jag hittade en text (nedan) som jag tyckte var så bra och kände var, ÄR så sann och precis.

"Jag vill öppna ett samtal om moral och allvar - bland annat. Nu är det viktigt att påpeka att jag med ordet allvar inte avser motsatsen till skämt eller uppsluppenhet. Jag avser detta att ta saker på allvar, göra saker ordentligt, gå till botten, dra konsekvenser, klargöra - något som på intet sätt behöver innebära sur min eller frånvaro av skämt. På många sätt tror jag att vår tillvaro i slutet av det 20:e århundradet, ja hela vårt samhälle, präglas av skräck för allvaret och hat till kvalitet. Enligt min mening präglas vår tid av en utbredd och genomgripande nihilism som just innebär brist på framtidstro och förakt för moraliska värden. Med läpparna finns det förvisso många som försvarar sådana värden, men ytterst få gör det i handling. Inte minst bland dem som är satta att förvalta och styra vårt samhälle och dess utveckling. Att det är så känner var och en. Yttringar av kvalitet och allvar blir påminnelser om detta faktum, och eftersom de är så sällan förekommande blir de överraskande och obehagliga påminnelser om det förhärskande fusket och ytligheten. Detta framkallar aggressivitet. Jag skulle vilja säga att denna samhälleliga rädsla för allvaret är av samma slag som drogmissbrukarens eller alkoholistens rädsla för att bli nykter. I vår tid missbrukas kunskapen eller möjligheterna att dra slutsatser av den befintliga kunskapen av samma anledning som alkoholisten missbrukar alkohol, nämligen den att slippa tvingas se verkligheten som den är."

- Roy Andersson -

Jag håller på att läsa en bok skriven av denna vise man. Jag är så tacksam för att boken kom till mig. Men det borde stå en varningstext i början av den av att innehållet kan bidra till starka reaktioner i din kropp. För det var vad som hände mig. Jag menar egentligen inte själva innehållet men om man lyckas ta till sig budskapet och verkligen känna det. Alltså lyckas lösgöra sig från allt det som håller fast än i den "materiella världen" och bara uppleva nuet och sin egen närvaro. Ja, om detta tillstånd plötsligt släpps fram i en sönderstressad kropp så kan man få reaktioner som inte är trevliga. Någon form av ångestattack.

Detta är bara var jag tror och upplever. Det är inte sanningen (det är ju bara skrivna ord för det första). Men dagen efter jag verkligen började känna att jag var närvaron i nuet så hände det något fruktansvärt obehagligt. Jag hoppas nästan att det var en ångestattack för annars vet jag inte. Men jag rasade liksom ihop efter att ha fått en fruktansvärd illamående känsla som gjorde att jag kräktes, och liksom "nästan svimmade" under en lång stund. Jag har svimmat innan och känslan var den samma förutom att det aldrig kom till kanten där mitt medvetande försvann (det medvetandet som upplevs via hjärnan). Jag kallsvettades, mådde illa, kände att blodet rusade ner genom kroppen och riktigt upplevde hur mitt medvetande håll på att segla bort ifrån mig. Och jag var nästan säker på att jag höll på att dö. På filmer när folk håller på att dö säger dem ofta att de ser ljuset. När jag sedan efter en stund började bli mer och mer bländad av ett vitt ljus som slök allting runt mig i sitt gap blev jag ännu mer övertygad över att jag skulle dö. Som tur var var mina föräldrar hemma (tack och lov!)  och jag minns att jag upprepade saker som "jag försvinner, jag försvinner", "jag dör", "jag vill inte dö". Efter ljuset kom snart ett surrande ljud, som elektriskspänning som blev högre och högre. Jag ville hålla för öronen, men insåg ju att ljudet kom inifrån. Strax efter spred sig elektriciteten ut i hela kroppen, och jag antar ett det var som efter att ens ben eller arm har somnat, fast i hela kroppen inklusive huvud. Därefter krampade mina händer ihop sig som om fingrarna sögs mot varandra och jag bara satt och tittade på mina händer. Här lyfte mina föräldrar upp mig och la mig i sängen. Sedan sov jag i flera timmar.

Jag fick ingen panik av denna obehagliga process, jag kände mig mer som en betraktare, men som höll på att bli berövad sin medvetenhet i en mycket obehaglig upplevelse. Sedan denna händelse har jag varit livrädd för att det ska komam tillbaka. Minsta lilla reaktion i kroppen som liknat något av de stadierna i attacken får mig att bli yr. Jag känner mig konstig i huvudet och tankarna ofta och tror att jag ska bli galen och tappa kontrollen eller bli sjuk och dö. Nu har jag en tid imorgon hos en samtalsterapeut som min sångpedagog rekommenderat. Men jag är rädd för att gå ut ifall detta skulle hända ute på gatan. Jag är till och med rädd nu för att slappna av ifall det skulle orsaka en ny attack.

Men jag förmodar att jag bara behöver lite tid till att avstressa min kropp i lugn och ro, och att det ända sättet är genom att uppleva nuet.

(Detta är beskrivningen av en DVD jag hittade)

Måste bara skriva en grej. Började läsa inlägget jag precis skrev och när jag läste; "Men jag reflekterade inte och jag var helt totalt omedveten om att omgivningen, andra människor hade en uppfattning om mig." så kom jag att tänka på följande.

Jag tänkte inte på att andra hade en uppfattning om mig då. Men det var under denna tid som min uppfattning om mig själv växte fram. Den uppfattning som lett till stora problem jag möter i dag med min sociala fobi. Konstant under min skolgång fick jag höra och läsa i rapporter om att jag var si och så. Under exakt varje utvecklingssamtal tog lärare, alla lärare genom tiderna upp samma saker "Mathilde är tyst och tillbakadragen", "Mathilde sitter mest i ett hörn och tittar på eller ritar", "Mathilde måste blir mer delaktig i gruppen" "Mathilde måste ta mer plats på lektionerna och i klassen" "Mathilde kan mer än vad hon tror".

Man talade om för mig hur jag var, vad jag måste och till och med vad jag tror. Jag tvivlade aldrig på mig själv någonsin! Det fanns inte i mitt system att tvivla på mig själv. Och varje utvecklingssamtal fick jag höra att jag inte trodde på mig själv och att jag kan mer än vad jag tror och so on!

Jag var ett barn som fick höra av de vuxna i min omgivning att jag var tyst och tillbakadragen. Vad innebär det att vara tyst och tillbakadragen? Hur är man när man är tyst och tillbakadragen. Jag upplevde inte att jag la så mycket vikt vid dessa ord då. Men tillslut skapade det ju frustration eftersom orden förföljde mig. Jag tror det var vid det laget då betygen kom och jag insåg att det var ett hinder för min framtid, för den jag ville vara, för hur jag ville leva. Att det de hade tjatat om var något som låg i min väg. Det var något dåligt som skulle tas bort för att målet skulle kunna bli nått. Målet att bete sig som en annan människa, den för samhället ultimata.

Jag ser flera konstigheter med detta men om jag nu var tyst och tillbakadragen som de sa, varför var det något jag skulle tvingas ändra på? Var det verkligen jag som skulle ändra mig, på min "personlighet" för att bli en ideal elev? Och varför skulle det vara ett problem för mig att vara tyst och tillbakadragen (observerande)? Jag satt antagligen och ritade för att få utlopp för min kreativitet (som kanske är en del av egenskapen observerande, att vara som en svamp som suger åt sig alla intryck och stämningar. Eller kanske som en pensel som suger åt sig vatten och färg och som måste måla av sig för att fortsätta fungera och inte torka ut och bli förstörd) stängdes in i den strukturerade omgivning jag tvingades anpassa mig efter. Det  individer som är tysta och tillbakadragna också. Om inte sådana individer fanns så skulle mänskligheten inte upptäcka något, för de skulle hela tiden vara ute på jakt totalt inställda på sitt mål och med alla sinnen riktade dit. Om man tänker sig en grupp människor på stenåldern. Det fanns alltid någon förmodligen medicinkvinnan eller shamanen som la märke till små förändringar i gruppen antingen i kommunikationen (kroppsspråket) eller hälsan, fysiken som bidrog till gruppens totala välfärd då till exempel sjukdomar kunde upptäckas i tid. Jag tror att människor som är mycket känsliga för olika energier i omgivningen representerar dessa gruppmedlemmar. Och anledningen till att dessa människor kommer i skymundan är, ja tro det eller ej, för att de är tysta och tillbakadragna! (Sen finns det miljontals andra typer av människor som även dem är öppna och påverkas av omgivningens energier och flöden väldigt stark, det är jag säker på! Alltså utan att vara tysta och tillbaka dragna. Men just den egenskapen att bara observera och lägga märke till detaljer. Jag tror även att autistiska personer tillhör dessa och att de är viktiga och utgör en viktig roll i vår egentliga mänskliga grupp).

All denna frustration som började växa och ta fart inom mig då var tvungen att komma ut. Jag började bete mig som jag aldrig någonsin gjort innan. Jag blev rent ut sagt kriminell. Ja inte så värst allvarligt. Men dessa spänningar som vuxit kring de här kommentarerna som pekats ur så mycket att det blev sår, det gjorde ju det till verklighet. Från att bara vara ett beteende blev det till att vara ett faktum som av alla sågs som ett problem som måste bort. Jag hade tillslut identifierat mig med påståendena att jag var tyst och tillbakadragen. Och jag kan inte sätta ord på hur, men det har bidragit med i stort sett alla mina problem i dagsläget. Jag fick diagnosen social fobi och jag har hämningar som sitter som betong runt mig.

När ush så trött jag är, jag skulle ju avsluta för idag och så blev det ett långt inlägg till istället. Som jag ska döpa till, hmm ... vad då? Nu har jag det, så får det bli.

Alltså nej, jag är helt blown away av världen right now! Världen är inte alls vad jag trott att den var när jag växte upp!! Och det är exakt samma sak som jag precis skrev om i inlägget jag raderade, vilket handlade om bilden man har av sig själv. Utifrån omvärden och genom sina tankar och erfarenheter får man en bild av sig själv. Men denna bilden är bara en påhittat reflektion, det är inte sanningen. Sanningen är den som bara finns där. Sanningen kan upplevas om rätt harmoni och balans råder. Det är typ samma sak med samhället. När jag var liten tänkte jag inte på saker och ting. Jag lovar, jag har verkligen insett det nu. Jag gick bara omkring och upplevde, gjorde saker jag kände för och så kände jag en massa. Men jag reflekterade inte och jag var helt totalt omedveten om att omgivningen, andra människor hade en uppfattning om mig. Hur som helst, det här med världen. Jag har genom erfarendheter, tankar och ren fakta fått en bild av världen. Denna bilden har varit samhället. För att det är samhället som omringar oss med lagar och regler och måsten hela tiden och pressar in oss i olika fack och boxar. Vi leds in i tron om att denna är världen. Men nej nej nej. Världen är inte si eller så. Världen pågår, världen flyter. Vi är världen, världen är vad vi gör den till. Vad vi gör är vad som är.

Det är lite komiskt för som jag sa så skrev jag precis ett inlägg som jag döpte till "Jag försöker bara vara mig själv" där jag skrev typ exakt samma saker som jag skriver nu fast som världen. Men det är ju faktiskt samma sak. Vi får en bild av oss själva som vi identifierar oss med. Men det är egentligen bara en illusion skapad av våra tankar. Vi är inte våra tankar. Gud vi måste prata med om våra tankar i världen! För tankar kan vara riktigt farliga. De påverkar långt mer än vad vi tror. Det är ju till och med så att bilden av världen idag, så som vi ser den i tidningar och TV mycket är resultat av våra tankar.

Men nu ville jag inte skriva om det. Jag ville skriva om världen, den sanna värld som vi alla guppar omkring på. Alltså, jag känner mig nästan yr, för hela min verklighetsuppfattning har totalförändrats på bara några månader. Jag är helt öppen med att jag nu precis nyligen insett att jag är en del av världen och att jag är det nu. Jag må vara sen, men det har nog sina fördelar det med. Den här känslan är det som gör mig yr. Jag har nu insett att jag verkar här och nu på jorden. Jag är ingen egen liten bit som existerar separat för sig själv. Människor på andra sidan jorden existerar på exakt samma plats som jag. Existens går över allt, allt existerar här (rum)och nu(tid).

Jag lever. Och jag lever nu. Samhället separerar oss från rum och tid. "Allt har sin tid" ("Allt har sitt rum" sägs ju inte så ofta dock "Get a room" kanske?). Men vadå? Är det så? Allt är inte uppdelat i rum och tid. Det handlar om upplevelsen. Upplevelsen, det faktum att vara och göra. Om jag vill något och handlar för det så kommer jag att uppleva det. Upplevelsen går över tid och rum. Den existerar.

I mitt hjärta ser jag en framtid där samhället är dramatiskt förändrat. Jag skulle inte ens vilja kalla det samhälle. Jag skulle vilja kalla det liv. Tänk om vi alla levde livet i stället för att leva i samhället. Vi hjälpte varandra om vi behövde hjälp. Spontanitet. För någon med lite o stretchade öppenhets nervceller kanske det låter dumt. Men jag tror på männskligheten. Jag tror att alla föds kapabla till att göra goda handlingar och handla efter sin egen natur, men att den förmågan att handla givetsiv förstörs då ens egen natur hämmas och förstörs. Alltså naturen inom sig, den mänskliga naturen inom oss som vi föds... eller nej så här tror jag. Att vi föds som människa med en viss, tänk dig en sån där leksak där du ska stoppa ner klossar i rätt hål. Du måste stoppa dem i rätt hål, det som motsvarar klossen. Alla olika naturer som flyter omkring i det stora alltet har olika former (klossarna) och alla skapta varelser som vuxit fram av DNA har motsvarande form där naturen kan flöda igenom (hålen) och på så vis upprätthålla livet i varelsen. De här hålen som vi alla utgör är kanske, uppenbarligen mycket sköra, eller flexibla och de blir lätt omformade när de trycks ner i dessa olika fack och boxar. När naturen, den mänskliga naturen i detta fall då fortsätter att flöda igenom hålen så intar den en annan form, den nya formen utifrån hålens tillknycklade form, det blir fel. Och vi handlar inte längre som människor.

Hädanefter strävar jag efter att hålla mig till omgivningar där mitt flöde inte hämmas och tillknycklas, och på så vis kan jag handla direkt utifrån min kärna. Bara Då är jag mig själv.

Jag pratar mycket om samhället. Men jag kan hämta alla problem vi står inför idag i samhällets felaktiga struktur.

Jag läste en bok för några år sedan skriven av en babianforskare som levt under flera år i Afrika och studerat flodhästar (nej babianer så klart, fan vad tråkig jag är, ursäkta men kände mig tvungen att skriva det). Hon gjorde detta för att bevisa att babianer inte lever i ett samhälle styrt av våld och makt utan av sociala relationer. Jag tror det är exakt så det är med vår primat-art också, varför skulle det vara annorlunda? Jag blir ledsen när människor säger att vår natur är ond och maktlysten. Som jag sa innan med naturflödena, formerna har bara knycklats till. Babianerna agerar utifrån sina flöden (varelsenaturer, i det här fallet babianflödet). Givetvis ingår både aggression och våld i beteendet, även i vårt naturliga beteende, kanske även makt på ett sätt. Men denna makt erhålls den individ som utifrån sina handlingar... Jag ser det så att den är olika vibrationer för allting. Om en individ sänder ut en viss typ av vibrationer, kanske i samma takt som makt vibrerar, så blir denna individ en slags makt, individen sänder makt via vibrationer. Som en radio som ställs in på en viss kanal och sänder de ljudvågor som är den väglängden (Ojdå, jag har aldrig någonsin i mitt liv kollat upp hur en radio fungerar, ursäkta om det inte är sanning, men det lät logiskt för mig, så i min värld idag fungerar en radio så).

Den här boken var verkligen intressant. Ska nog låna den igen faktiskt! Vi alla, av arten homo sapiens borde läsa mer om primater, studera dem själva, kanske lära känna en, och på så sätt inse mer om vår egen art. Nu fick jag nog inte skrivet ovan vad det var jag ville säga om den boken, kom in på vibbar istället. Men men....

Okej nu får jag nog sluta, och fortsätta babbla här imorgon.

Hej igen!

Tanken slog mig. Kanske kan jag prova att videoblogga? Hade nog varit perfekt träning för mig. jag har svårt att formulera mig med tungan och ord och allt sånt där. Så det kan nog vara bra att försöka komma in i det. Tänk om jag till och med skulle försöka göra det på engelska? Nej, nej det blir för svårt. Jag börjar på svenska. Men ni ser, meningarna kommer så snabbt att jag knappt hinner få ner dem med fingrarna. Varav ännu en anledning för att filma in inläggen finns till.

Ja jag ska nog försöka. Måste ju inte lägga upp det om det blir helt och hållet misslyckat och jag bara typ sitter och mumlar obegripliga grejer.

Jag tittade på videosar av en helt underbar tjej (och även av hennes lika underbara man). Jag MÅSTE bara länka och rekomende från roten av mitt hjärta. Denna tjej pratar så äkta och öppet om EXAKT allt som jag känner de starkaste känslor för, ALLT! Flera gången har jag upplevt det i böcker när folk skriver formuleringar som tagna ur mitt huvud. Nu hörde jag det för första gången på videos vilket kändes roligare på ett sätt för man kom så nära henne. Oh vad jag hade älskat att lära känna henne. Varför ska jag ha social fobi, och engelsk fobi!?

Men jag bryr mig inte. Nu åker jag till Hawaii, så får det gå som det går helt enkelt.

Så nu vill jag lägga ut en liten video från yuotube på den fantasiska Leija Turunen. Och när jag nu skulle hitta en video att länka till så hittade denna, som är just om vad jag skrivit om nu. Hehe. Så det passar ju bra.

Jag bryr mig inte! (Om mitt senaste inlägg). Jag måste skriva! Nu måste jag skriva om några synpunkter som jag tycker mycket om (inte tycker-om men tycker om) just nu och måste få ur mig. Jag tänkte ju sluta skriva för det är så mycket nu med allt och jag blir så snurrig varje gång jag försöker få ur mig någonting för att alla tankar bara väller ut på samma gång och bildar den här stora bilden som sedan inte går att beskriva i ord. Men, jag satt just och tittade på youtube-klipp och fick så mycket energi av de här paret som jag blev helt förälskad i. Dom är så härliga och öppna och, ja. Så jag fylldes helt enkelt av min gamla vanliga vilja att nå ut och säga vad jag tycker och tänker. Så, därav uppkom detta blogginlägg. Det jag skriver om nu är liksom bara för att samla alla de olika tankar som vimlar runt där uppe i just denna stunden.