Jag håller på att läsa en bok skriven av denna vise man. Jag är så tacksam för att boken kom till mig. Men det borde stå en varningstext i början av den av att innehållet kan bidra till starka reaktioner i din kropp. För det var vad som hände mig. Jag menar egentligen inte själva innehållet men om man lyckas ta till sig budskapet och verkligen känna det. Alltså lyckas lösgöra sig från allt det som håller fast än i den "materiella världen" och bara uppleva nuet och sin egen närvaro. Ja, om detta tillstånd plötsligt släpps fram i en sönderstressad kropp så kan man få reaktioner som inte är trevliga. Någon form av ångestattack.

Detta är bara var jag tror och upplever. Det är inte sanningen (det är ju bara skrivna ord för det första). Men dagen efter jag verkligen började känna att jag var närvaron i nuet så hände det något fruktansvärt obehagligt. Jag hoppas nästan att det var en ångestattack för annars vet jag inte. Men jag rasade liksom ihop efter att ha fått en fruktansvärd illamående känsla som gjorde att jag kräktes, och liksom "nästan svimmade" under en lång stund. Jag har svimmat innan och känslan var den samma förutom att det aldrig kom till kanten där mitt medvetande försvann (det medvetandet som upplevs via hjärnan). Jag kallsvettades, mådde illa, kände att blodet rusade ner genom kroppen och riktigt upplevde hur mitt medvetande håll på att segla bort ifrån mig. Och jag var nästan säker på att jag höll på att dö. På filmer när folk håller på att dö säger dem ofta att de ser ljuset. När jag sedan efter en stund började bli mer och mer bländad av ett vitt ljus som slök allting runt mig i sitt gap blev jag ännu mer övertygad över att jag skulle dö. Som tur var var mina föräldrar hemma (tack och lov!)  och jag minns att jag upprepade saker som "jag försvinner, jag försvinner", "jag dör", "jag vill inte dö". Efter ljuset kom snart ett surrande ljud, som elektriskspänning som blev högre och högre. Jag ville hålla för öronen, men insåg ju att ljudet kom inifrån. Strax efter spred sig elektriciteten ut i hela kroppen, och jag antar ett det var som efter att ens ben eller arm har somnat, fast i hela kroppen inklusive huvud. Därefter krampade mina händer ihop sig som om fingrarna sögs mot varandra och jag bara satt och tittade på mina händer. Här lyfte mina föräldrar upp mig och la mig i sängen. Sedan sov jag i flera timmar.

Jag fick ingen panik av denna obehagliga process, jag kände mig mer som en betraktare, men som höll på att bli berövad sin medvetenhet i en mycket obehaglig upplevelse. Sedan denna händelse har jag varit livrädd för att det ska komam tillbaka. Minsta lilla reaktion i kroppen som liknat något av de stadierna i attacken får mig att bli yr. Jag känner mig konstig i huvudet och tankarna ofta och tror att jag ska bli galen och tappa kontrollen eller bli sjuk och dö. Nu har jag en tid imorgon hos en samtalsterapeut som min sångpedagog rekommenderat. Men jag är rädd för att gå ut ifall detta skulle hända ute på gatan. Jag är till och med rädd nu för att slappna av ifall det skulle orsaka en ny attack.

Men jag förmodar att jag bara behöver lite tid till att avstressa min kropp i lugn och ro, och att det ända sättet är genom att uppleva nuet.