Fan, den där debatten tände mig...

Nu har jag hunnit sansa mig lite dock efter mitt förra inlägg för typ två sekunder sedan. Snabb i vändningarna.

Nu vill jag säga några sansade och förnuftiga meningar. Jag vet ju att detta kommer nå ut till många och betyda väldigt mycket för valresultaten eftersom min blogg är så kolosalt stor men nästan 5 unika besökare om dagen, ibland till och med 10!

Vad jag ville säga var följande:

Rösta på miljöpartiet. Om inte för framtiden, om inte för att minska förödande konsekvenser för människor, djur och miljö här och på andra ställen av planeten, om inte för att minska lidande, minska utsläpp, minska utmärgling, om inte för att öka chanserna för hotade arter att överleva, om inte för rättvisa, om inte för långsiktigt tänkande, hållbara lösningar, långsiktiga mål, om inte för en ljus framtid, så för mig...


Det gör ni va?

Satt just och kollade på den där sista debatten med alla partiledare. Det är för mig som ett skämt! Alla dess åsikter. En enda stor kamp! Till vilken nytta? Vi har alla samma problem, borde inte alla ha samma lösningar? Jag är kanske dum men jag förstår inte alla dessa olika politiker. För mig är det bara så uppenbart att de partiet som pratar om lösningar som ligger närmast de lösningar som faktiskt löser problem på lång sikt och som utgör en plan varpå en framtid kan stå, är miljöpartiet. Om det är något parti så är det dem.

Jag nästan skrattade, nästan grät, när de alla höll sina sista framföranden. Maria Wetterstrand (stavningen = noll koll) var först ut. Hon tog upp själva helheten i världen. Världssituationen, framtiden, konsekvenserna av det vi håller på med, HÄR och NU. Att utan miljön, klimatet vi lever av just nu och är beroende av kan vi inte heller bygga upp den här välfärden som de andra partierna stirrar sig så blinda på. 

Annars tyckte jag att även Mona och, Lars heter han väl, hade bra åsikten vad gäller vårt lilla samhälle. Men efter Maria hade pratat var det de andra sa bara komiskt, eller tragiskt. Efter hennes ord om att det i alla rum där man duskuterar sådana här saker skulle vara tre extra stolar. En för våra barnbarnsbarn, en för alla världens arter och en för alla fattiga människor i världen. Att det vi gör här går ut över människor på andra sidan jordklotet. Att vi måste SLUTA HANDLA SOM OM VI VAR DEN SISTA GENERATIONEN. Och ja, allt hon sa. (Ursäkta att jag höjer bokstäverna) Och sen kommer dem där, resten av dem som styr vårt land, en efter en "jag är för skattesänkningar", "mer jobb åt unga" och ja jag minns inte ens vad. För skitsnack är något som aldrig fastnar i mitt huvud. Det lämnar alltid spår, men fastnar aldrig.

Jag håller som sagt verkligen med om alla de här sakerna som Mona och han andra från vänsterpartiet sa om vilka lösningar som bör gälla för sveriges samhälle. Men som sagt, de verkliga lösningarna, när man ser saker ur ett större perspektiv, är det miljöpartiet som är närmast i hälarna. De är väl de enda som över huvud taget har intresse, kunskap, förnuft och hjärta att leta efter dem. 

På söndag får dem en röst av mig alla fall! 

Jösses, vad man slås av tragiska tankar när man besöker sin egen blogg, finner den där öde och insperationslös, fullt nedklottrad med ord endast skrivna i ett desperat försök att synas, höras och förstås. Vad blev det av mig. Vilken mask går jag gömd bakom. Jag behöver inte försöka någonting eftersom jag redan är. Jag bad inte om någon mask. Här erbjuds man maskar från höger och vänster, eftersom det äv vad folk förväntar sig att man vill ha. Det är vad man strävar efter i den stora teatern. Men man är redan det man spelar, man behöver ingen mask för att bli det, men för att inte bli det.

Oj nu svammlade jag iväg utan något mål igen. Undrar vad det där skulle betyda. Jaja.

Jag har haft fullt upp den senaste veckan. Jag har gjort något alldeles galet! Något som jag bara drömt om att jag skulle våga. Nu gjorde, gör jag det i verkligheten. En del av min dröm, första steget i min dröm är taget och nu är det upp till mig att hålla den vid liv. Man får en chans, och tar tillvara den, eller ser ett minne blekna bort. I tisdags var jag på min första sånglektion. Jag hittade en kvinna, en jätte bra sångpedagod i Arlöv. Och efter några dagar beslöt jag mig och mailade henne. Fick svar att jag var välkommen och att hon skulle hjälpa mig släppa mina spänningar så att jag kan sjunga utan att hämma mig själv i rädslan att höras. Hon måste vara den bästa sångpedagogen någonsin. En ängel. Så förstående och omtänksam. Hon förstår det hon undervisar på ett djupare plan än de ord och meningar hon lärt sig. Hon känner det under stavningarna, förstår att sjunga har med allt att göra. Jag är så glad att jag hamnade hos en sångpedagog som lär ut alexander teknik. Jag visste inte vad det var innan jag läste på hennes hemsida. Men det är som om det vore besläktat med feldenkrais. Det har samma syfte, samma mål. Energin i kroppen måste flöda fritt för att sången ska flöda fritt. Vi får inte lura kroppen att stoppa upp energin. Vi måste vara i balans.

Jag vågade inte få fram mycket mer än prat i början. Men efter en timme så överraskade jag mig själv med att låta mäta mitt register och "sjöng" med i vågorna hon spelade på pianot. Det var nog det att ligga på brittsen och känna mina armar, ben och huvud tunga, lyftas omkring. Det kändes att det var bra. Nästa vecka ska jag ta med en sång att sjunga. Förstår inte hur det ska gå till dock. På onsdag ska jag dit igen. Kommer att vara lika livrädd dagarna innan som innan förra gången, i tisdags. Men L rådde mig att bara låta rädslan komma, stretar men emot rädslan så uppstår bara spänningar. Man ska låta sig själv vara rädd. Det är nog det jag gör. Det är nog det som får mig att göra såna här saker som jag egentligen inte vågar. När jag accepterar att jag inte vågar så känner jag ju inte reaktionen på rädslan, den glider förbi och då hindras man inte att göra det. Nej, jag vet inte. Äsch...

Ja det blev en hel monolog med pladder idag med, vad trevligt!