Jösses, vad man slås av tragiska tankar när man besöker sin egen blogg, finner den där öde och insperationslös, fullt nedklottrad med ord endast skrivna i ett desperat försök att synas, höras och förstås. Vad blev det av mig. Vilken mask går jag gömd bakom. Jag behöver inte försöka någonting eftersom jag redan är. Jag bad inte om någon mask. Här erbjuds man maskar från höger och vänster, eftersom det äv vad folk förväntar sig att man vill ha. Det är vad man strävar efter i den stora teatern. Men man är redan det man spelar, man behöver ingen mask för att bli det, men för att inte bli det.

Oj nu svammlade jag iväg utan något mål igen. Undrar vad det där skulle betyda. Jaja.

Jag har haft fullt upp den senaste veckan. Jag har gjort något alldeles galet! Något som jag bara drömt om att jag skulle våga. Nu gjorde, gör jag det i verkligheten. En del av min dröm, första steget i min dröm är taget och nu är det upp till mig att hålla den vid liv. Man får en chans, och tar tillvara den, eller ser ett minne blekna bort. I tisdags var jag på min första sånglektion. Jag hittade en kvinna, en jätte bra sångpedagod i Arlöv. Och efter några dagar beslöt jag mig och mailade henne. Fick svar att jag var välkommen och att hon skulle hjälpa mig släppa mina spänningar så att jag kan sjunga utan att hämma mig själv i rädslan att höras. Hon måste vara den bästa sångpedagogen någonsin. En ängel. Så förstående och omtänksam. Hon förstår det hon undervisar på ett djupare plan än de ord och meningar hon lärt sig. Hon känner det under stavningarna, förstår att sjunga har med allt att göra. Jag är så glad att jag hamnade hos en sångpedagog som lär ut alexander teknik. Jag visste inte vad det var innan jag läste på hennes hemsida. Men det är som om det vore besläktat med feldenkrais. Det har samma syfte, samma mål. Energin i kroppen måste flöda fritt för att sången ska flöda fritt. Vi får inte lura kroppen att stoppa upp energin. Vi måste vara i balans.

Jag vågade inte få fram mycket mer än prat i början. Men efter en timme så överraskade jag mig själv med att låta mäta mitt register och "sjöng" med i vågorna hon spelade på pianot. Det var nog det att ligga på brittsen och känna mina armar, ben och huvud tunga, lyftas omkring. Det kändes att det var bra. Nästa vecka ska jag ta med en sång att sjunga. Förstår inte hur det ska gå till dock. På onsdag ska jag dit igen. Kommer att vara lika livrädd dagarna innan som innan förra gången, i tisdags. Men L rådde mig att bara låta rädslan komma, stretar men emot rädslan så uppstår bara spänningar. Man ska låta sig själv vara rädd. Det är nog det jag gör. Det är nog det som får mig att göra såna här saker som jag egentligen inte vågar. När jag accepterar att jag inte vågar så känner jag ju inte reaktionen på rädslan, den glider förbi och då hindras man inte att göra det. Nej, jag vet inte. Äsch...

Ja det blev en hel monolog med pladder idag med, vad trevligt!