Total uppdatering eller total goodbye?

Jag pallar inte med min blogg som den är nu. Den är varken det ena eller det andra. Så antingen lägger jag ner lite ansträngning eller så kastar jag den och lägger ansträngningen på någonting helt annat. Men jag saknar bloggandet som det var förut, ibland. Jag ska försöka ett tag, sen får jag se. Att bloggen blivit så åsidosatt den senaste tiden av mitt liv är att jag fokoserar så mycket mer innåt än utåt. Och att skriva om det som händer där djupt inne i mig själv är för svårt. Det går inte. Det finns inte ord. Jag försöker att skriva ner mina tankar och känslor imellanåt. Men jag gör det inte på bloggen utan i ett anteckningsblock. Endast för mig själv. Bloggen är ett anteckningsredskap åt helt andra anteckningar. De som händer utanför. Men det har jag inte orkat engagera mig i nu. Inte sedan jag kom till insikt med att absolut allt sådant som jag hängde upp mig på i vår värld. Hemskheter och obalanser i det ena eller det andra alltid kommer inifrån, inifrån oss människor, på något sätt. Därför vill jag förstå insidan. För att förstå den verkliga orsaken till problem som plågar oss i världen.

Jag tror verkligen att det är det som är orsaken, det lilla. Sådant som får oss att skrika, gråta och rasa på varandra. Sådant som får oss att säga sådant vi ångrar. Sådanna saker rubbar hela vår värld. Ni vet ringarna på vattnet?

Därför tror jag att den effektivaste lösningen, kanske den enda lösningen på lång sikt handlar om att ta hand om oss själva. Vårda oss själva. Skämma bort oss själva - på rätt sätt. När vi känner harmoni inom oss själva börjar vi vårda vår omgivning, med kärlek. Och vår harmoni smittar av sig, väller över våra kanter och sprider sig till alla i vår omkrets.

Hopplöshet och känslan av förlorad kontroll tror jag skapar våra problem. Och när jag skapade denna bloggen var det för att jag ville sprida en tanke. En tanke jag ville skulle bli global på något sätt. Inte genom mig. Jag bara ville att alla skulle ha den här tanken. Jag viste inte vad det var för tanke då. Men nu tror jag att jag vet det.

Jag hade nog aldrig kunnat tro det då, men det tanken jag tänkte på då är en egoistisk tanke. Dock en ödmjuk sådan. Men endå en tanke som handlar om att "skämma bort" sig själv. Så, nu när jag kommit fram till vad det är för något globalthought handlar om, då får jag också börja skriva om hur du vårdar dig själv. Så klart vet jag inte riktigt själv men jag kan presentera det jag kan än så länge.

Så i fortsättnigen ligger fokuset på globalthought på hur vi vårdar oss själva. Hur vi får kontakt och kontroll över oss själva. Och på så sätt blir en källa till harmoni. Harmoni som i framtiden ska vara grunden vi står på.

Allting är upp&ner nu. Och inte bara upp&ner utan upp & ner också! Det här upp&ner går upp & ner och det kan gå upp & ner flera gånger bara på en dag. När det går upp, så går allting upp men när det sedan går ner så följer allt med ner och på så vis är allting upp&ner!!

Det tar på krafterna, denna berg och dal bana. Och jag har börjat bli riktigt snurrig efter så många varv på samma bana. Jag kan knappt gå i trappor längre. Jag har ingen kontroll på när nästa steg kommer. Ibland tror jag att jag ska ramla. Jag får gå jätte sakta. Har ingen kontroll på någonting längre. Inte när allting är ner allafall. När allting är upp så käns det som att jag har fått kontrollen tillbaka. Men sen går det ner igen. Och på så vis orkar jag inte bry mig när jag väl känner att jag har kontroll. För jag vet att det bara är en tidsfråga innan den rinner ur händerna på mig. När allt vänds upp&ner igen.

Och så klart går kontrollen förlorad, när jag tillåter den att göra det. Men med vilken kraft ska jag hålla den kvar? Jag skyller allt på hopplösheten. Den största fienden som finns!

Men jag orkar inte vara negativ. Det är så tungt. Så deprimerande. Och så smittsamt. Därför bär det emot att skriva på bloggen just nu. Vill inte sprida en negativ anda ifall någon skulle råka läsa. Vet inte vad jag ska skriva längre. Det var ju ett tag sedan jag skrev ett ordentligt inlägg. Och jag saknar det. Men det har blivit ett glapp mellan då och nu. Och det måste fyllas för att jag ska kunna gå vidare. Jag tror att successivt håller det på att lappas ihop. Men utan nya intryck går det mycket sakta. Och ingenting händer just nu vilket tar kol på mig! Det är inte lätt att befinna sig i ett glapp.  

Hur hamnade jag här? Allting gick så snabbt och så plötsligt fanns det ingen grund för någonting. Allting försvann. Men jag vill inte vandra på en falsk grund. Vill hitta sanningen. Tills jag hittat den får det väl bli lite upp&ner.

Ligger i soffan med datorn i knät och lyssnar på Lasse Lindh. Ush, får fortfarande ont i magen av dåligt samvete från den dagen vi träffade honom på stan och bara gick förbi honom, fast han försökte få oss att minnas: "Men det är ju jag ju!" ...och vi bara gick förbi. Vi var helt ställda! Kunde inte placera hans ansikte, inte i Malmö. Och jag känner mig fortfarande så hemsk som bara gick förbi honom utan ett ord. Varför!? Karin, ibland är vi bara för knäppa! Hoppas en dag att jag får chansen att ursäkta mig för det där. Haha, men nu verkar han ha fullt upp, och väldigt långt bort. Men det verkar gå så bra för honom nu! Det är han så värd!  Jag blev helt förvånad när jag hörde honom på Youtube. Har aldrig riktigt lyssnat på hans musik. Lasse liten.