Jag ser ett träd. Med blad så gröna, blad så sköra. Jag ser rakt egenom dem. Känner deras livskraft fara genom mitt bröst då jag för dem närmare mitt ansikte. Tittar närmre, ser det jag precis har kännt. Dess celler, dess klorofyll som sprudlar av liv, - dess "naturkunskap". Vem behöver den när man redan kännt den? Vem behöver fakta som aldrig någonsin kommer bli fullständnig när man kan uppleva verkligheten precis som den är, på riktigt?

Känner kraften, styrkan och symbiosen under jordytan. Vet att det finns något större, bara vet. Någonting vi inte ser eller kan förklara. Ett system, som bär oss, håller allt vid liv. Mer vet jag inte. Mer behöver jag inte veta. Så länge mitt hjärta är fyllt av den kärlek som skänkts till mig. Så länge stammen ger mig trygghet, stabilitet, och så länge bladen ger mig lycka och rörelse, behöver jag intet mer.

Sitter och pluggar, har ekologiprov imorgon bitti. I min biologibok läser jag "Även arter med ett brett toleransområde fungerar bäst vid vissa speciella omständigheter. Man säger att sådana omständigheter är optimala. Allmänt gäller reglen att en art inte kan vara bäst på allting. Detta är en viktig princip, som förklarar varför olika arter lever i olika miljöer. När omständigheterna avviker kraftigt från de optimala kan de i längden vara skadliga för organismen. Sådana omständigheter sägs ge upphov till stress."

Detta får mig bara och tänka på hur vi själva lever. Vet vi egentligen hur våra optimala förhållanden ser ut? Jag måste ta reda på det. Kolla bara på hur vi lever och vilka hälsoproblem det skapar på oss. Vi mår ju dåligt både fysiskt och psykiskt. Varför lägger vi inte större vikt vid att skapa ett sammhälle som efterliknar våra optimala förhållanden och som tillgodoser våra naturliga behov. Jag tror verkligen att det hade löst så många stora problem. Både hälsoproblem och miljöproblem men också kriminalitet och annan hat och fientlighet. Det är min lösning på allt i alla fall!!

Tvärs över gatan, i en tom liten föredetta "trädrabatt" står nu växter och lyser med sin grönska. Idag har Kaki och jag guerilla-odlat. Efter att ha blandat i två stora säckar med jord/kogödsel placerades två små buskar (som jag inte minns vad de hette), ett par olika myntor, murreva och några andra plantor ut och även en massa blomma för dagen frön har tryckts ner, snart ska det blomma fint på Ystadsgatan!

Rätt var det var stod mamma i fönstret och tog foton. De blev ju ingen vidare skärpa efter en så kraftig inzoomning men jag pillar upp dom här ändå!



Killarna i affären precis intill blev mycket glada av att få en butiksrabatt och hjälpte till att bära och kom med en massa frågor. En av dem kom även och kollade på vår heting till gård och blev meget imponerad.

Sen kom grönskan. Flera människor stannade och beundrade skapelsen som höll på att växa fram.



Kolla bara vad grönt och fint det blir. Hela kvällen satt vi sedan och  klippte och klistrade för att fixa en skylt och till slut fick vi till det. Nu pryder den rabatten med sin rubrik "Guerilla garden, for you" i hopp om att man ska låta växterna få fortsätta leva och sprida glädje. Men vi får se, det gör alla fall oss lyckliga medan det får stå kvar. Och redan surrar tankarna på vidare bitar att förse med grönska. Nästa projekt blir hundrastgården där rosenbönor och andra rejäla slingerväxter ska få slingra in sig i staketet och förvandla det till en grön mur. Vilket även minskar onödig stress hos de stackars hundarna. Och så fick jag syn på en ännu större "före detta trädrabatt" runt hörnet där vi kanske kan sätta potatis eller något annat spännande? Sedan när skörden vill upp kan man ju alltid sätta ut det i en stor låda brevid jordplätten med en skylt "varsågod och ta möllevångsodlad potatis" eller något?

Nu ska jag försöka sova.
Natti natti