Jag ser ett träd. Med blad så gröna, blad så sköra. Jag ser rakt egenom dem. Känner deras livskraft fara genom mitt bröst då jag för dem närmare mitt ansikte. Tittar närmre, ser det jag precis har kännt. Dess celler, dess klorofyll som sprudlar av liv, - dess "naturkunskap". Vem behöver den när man redan kännt den? Vem behöver fakta som aldrig någonsin kommer bli fullständnig när man kan uppleva verkligheten precis som den är, på riktigt?

Känner kraften, styrkan och symbiosen under jordytan. Vet att det finns något större, bara vet. Någonting vi inte ser eller kan förklara. Ett system, som bär oss, håller allt vid liv. Mer vet jag inte. Mer behöver jag inte veta. Så länge mitt hjärta är fyllt av den kärlek som skänkts till mig. Så länge stammen ger mig trygghet, stabilitet, och så länge bladen ger mig lycka och rörelse, behöver jag intet mer.