Tänkte att jag skulle utnyttja möjligheten att presentera bloggen jag startat för min konst. Det är än så länge endast porträtt det rör sig om. Men jag har även för avsikt att sätta mig ner med färg och papper och bara låta kreativiteten flöda fritt. Det ska jag se till att göra också, men just nu är det fullt upp med beställningar. Jag tecknar egentligen porträtt på alla djur och människor men då jag började med att lägga ut bilder på hundar jag tecknat så tog det liksom fart på det området. Så hästar, katter, människor och andra djur kommer väl att dyka upp så småning om.

När tankarna håller dig fast i huvudet

Foto: weheartit.com

Är du som jag och vill slippa undan det ständiga pladder som ekar i ditt eget huvud? Känner du ibland att du liksom är fast i ditt tänkande? Att du aldrig kan komma undan tankarna och istället bara vara ett med det du gör i stunden, i total stillhet, ett med själva varandet? När allt du vill är att leva med total närvaro i nuet, öppen för nya insikter, inspiration och kreativitet.

Jag upplever numera en eskalad av tankar i mitt huvud. Tankarna i mitt huvud har tilltagit så fruktansvärt de senaste åren. Och då pratar jag om de tankarna som utgörs av ord, de som låter som din egen röst fast innuti huvudet. Jag kan med ärlighet berätta jag tidigare, då jag var yngre än 14 - 15 år inte haft en enda formulerad tanke i mitt huvud. Det här med tänkande fanns inte i min verklighet. Jag är inte säker på varför de uppstod, men sedan dess har det tilltagit något enormt. Det känns nästan som om alla tankar jag aldrig tänkte då kommer igen nu istället, men det är en fånig tanke.

De flesta tankar är väldigt fåniga dock. Jag kommer ständigt på mig själv med att tänka tankar där jag förklarar saker och ting för mig själv, men det är så fruktansvärt onödigt då jag ju uppenbarligen redan förstått och är på det klara med vad det är jag förklarar, eftersom det ju är jag själv som förklarar det. Allt jag försöker förklara finns ju redan inom mig och att ägna all vaken tid med att förklara saker om ting hindrar mig ju bara ifrån att utvecklas och samla på mig nya insikter då mitt sinne är fullt upptaget med förklaringar. Är det inte mig själv jag förklarar saker och ting för uppe i huvudet så är det andra inneboende figurer, som familjemedlemmar eller bara någon mystisk skepnad som uppståt då sinnet de haft brist på andra lysnare. Och även detta är ju väldigt fånigt då det ju i jälva verket bara är jag som är där och hör.

Nej, tänkande i denna formlerade form är något jag väldigt gärna skulle sluppit. Men att kämpa emot tankarna och försöka fly undan dem har jag fått erfara är det värsta man kan göra. Kampen mot tankarna är dömd att misslyckas och slutar med att man finner sig själv i en total overklighetskänsla som kroppen reagerar på med panikångest. Detta sker troligtvis till slut då du verkligen inser att du aldrig någonsin kommer att kunna fly ifrån dina tankar eftersom du själv skapar dem i ditt huvud. Den enda utvägen är att på något sätt plocka av sitt huvud, men den drastiska metoden innebär ju som de flesta kanske förstår att man går miste om allt annat som livet har att erbjuda också. Jag vill leva, det är ju därför jag vill kunna stilla mina tankar, så där rök det alternativet.

Så vad gör man då när man vill sluta tänka? Den första viktiga insikten ligger kanske i att förstå att det verkligen är man själv som skapar tankarna. I denna insikt ligger stor kraft, och stora möjligheter. Sedan är det viktigt, som jag redan tagit upp att inte fightas emot sitt eget sinne. Att istället omfamna tankarna och inte ta dem på så stort allvar, klä istället ut dem till en pajjas och uppskatta dem för att dem tillför humor till ditt liv. När jag föreställer mig mina tankar som en pajjas så blir dem också mer lättsamma (eftersom det ju fortfarande är jag själv som skapar dem, tankarna) och det då är inte lika lätt att förvillas in i förställningen om att de är den enda sanningen eller att de uppstår ur någon mysisk yttre kraft som för in dem i ditt huvud och försöker tala om saker för dig. Det är du och bara du som står bakom tankarna.

Jag tror faktiskt jag nu börjar förstå varför jag känner mig fast i huvudet och i mina tankar. Kan det inte helt enkelt vara så att "tanke-problemet" uppstår i det faktum att jag tänker på själva tankarna? Genom att tänka på tankarna låser jag mig fast vid den, det blir nästan som om de bestod av fast materia. Exempel: "Typsikt nu kom det en tanke! Jag som ville ha det tyst och lugnt och inte bli distraherad i mitt varande." Som om det faktum att en tanke uppstod skulle vara lika med att det fanns ett fast föremål inuti mitt huvud som tog upp all tomhet jag ville uppleva. En sak som jag upplevt hjälper mig är att nästa gång en tanke kommer och jag blir medveten om den, omforma den till en bit mjuk, ”gummiaktig”, molnliknande, blå substans. Sedan formar jag den hur jag vill eller med lätthet skjuter undan den utom synhåll. Då jag gjort detta återstår bara en befriande känsla, en upplevelse av att själv kunna avgöra vart fokusen ska ligga och vad fantasin ska ta för uttryck.

Jag kom precis på ett nytt knep som kanske kan hjälpa, vilket är som följer; Tänk inte på tankarna som flera tankar utan tänk på dem som "Tanken". Vi kan välja att se på tanken hur vi vill. Genom att förställa oss att själva tanken är ett enda stort inre fenomen (vilket ju kanske i själva verket är precis vad det är när jag tänker efter) är det inte lika stressande för psyket som när det ska försöka hålla koll på "alla de där tankarna" som far runt i huvudet. Det blir lättare att hantera när man tänker på det som "tanken", tanken som bara "ser" eller "visar oss" olika bilder eller "talar om för oss" olika ting. Tanken är en vänlig form som bor inom dig och som du ibland väljer att lägga ditt fokus på och ibland väljer att flytta ditt fokus ifrån.

Foto: weheartit.com

Det sista och mest kraftfulla sättet för mig har varit då jag fokuserar på den närvaro som lyssnar på tankarna. När detta händer känner jag nästan en överväldigande känsla av att komma hem. Det finns inte några riktigt bra sätt att förklara det på, men det är en känsla. Du har säkert upplevt den själv och om inte så lägg inte så stor vikt vid detta. Jag själv har bara upplevt detta då det kommit av sig själv, det har aldig gått att uppnå när jag varit uppe i varv eller stressad.  Så sträva inte efter att "komma dit" utan bara fortsätt leka med dina tankar, med din fantasi och skaparkraft. Träna på att flytta fokus inne i ditt sinne, samt att öva upp din fantasi vilket kan hjälpa dig behålla och förflytta fokus, så kommer du helt naturligt så småningom att kunna fokusera på den tomhet och tystnad som lyssnar och är närvarande inom dig. Tanken är lika naturlig i ditt sinne som molnen är på himlen. Inte förrän vi låter dem komma kan vi också låta dem gå. Släpp taget och låt istället skåda formaturen av tankarna så som du skådar molnen på himlen. Och vila i vetskapen om att du när som hälst kan välja att fokusera på något annat, vare sig det är något yttre, som ett träd, något mentalt, som din fantasi eller om det är något oändligt, som den stilla och eviga narvaron inom dig, bakom tankarna.

 

Samanfattning:

·         Försök inte fly ifrån dina tankar

·         Tänk på att det är du som tänker tankarna och kan välja att ändra fokus till något annat när du vill

·         Lägg inte så stort allvar vid tankarna, se dem som din egna personliga clown som livar upp ditt liv

·         Omfamna dina tankar med kärlek

·         Fokusera inte på dina tankar när allt du vill är att tysta dem, på det sättet håller du dig bara fast vid dem

·         Förvandla tanken till en mjuk substans (i valfri färg) som du kan forma hur du vill, och du har automatiskt ändrat fokus

·         Öva upp din fantasi genom att medvetet skapa olika saker, och situationer i ditt huvud

·         Se tanken som "tanken med stort T" , "tanken i ditt liv", "din trogna tanke" och inte "alla dessa tankar!!".

·         När du tränat upp ditt fokus, prova att rikta ditt fokus mot den/det som lyssnar till tankarna

Lycka till!