Idag har jag varit här på gården uppe i Nordland i precis två månader. Men tidslös som jag är så känner jag inte riktigt av vad det innebär. Jag tänkte skriva ett litet inlägg idag men nu blev klockan så mycket efter chattande med vänner och familj få facebook så jag får återkomma hit en annan dag och skriva om vad som hänt och känts de senaste veckorna. Ska passa på att ta massa foton också för om någon vecka åker jag härifrån. Jag känner att jag är klar här. Jag kommer sakna naturen och djuren så sjukt mycket. Men jag ska komma tillbaka till denna naturen. Tills dess ska jag försöka hamna på gårdar som är mig "mig". Vägledd av mitt hjärta ska jag ta mig fram och hamna där jag hamnar.

Jag ser så fram emot en stämningsfull jul hemma med älskade familjen på Möllevången. Och en traditionell nyårsafton med Pia och Bo. Och att få hänga med Nonna och Gocki i deras nya undervåning, haha! Kanske sova över någon natt med Abbey och prata om allt som hänt här uppe. Det hade varit så fint...

Jag måste bara klara den här resan hem. Och jag hoppas att jag klarar det utan en brännande magkatarr och trötthet som gör att jag nästan1 svimmar. Nej! Jag måste försöka stanna i något slags centrum innuti mig. Bara jag får sömn innan så måste det gå. Det måste!

Ja, jag får skriva mer en annan dag. <3 Får inte glömma bort min kära blogg som innehåller så mycket minnen. Måste fortsätta samla på min minnen här.

Den 27 oktober var det en månad sedan jag anlände med hund och en enorm resväska till gården på ön. Nu är det snart fem veckor sedan och jag känner att jag smått börjar anpassa mig. Orden smått ska dock undersrykas i den meningen. Efter åratal med ett väldigt stillasittande stadsliv, bortsett från ridlektioner, med timmatal i skolbänken och framför datorskärmen är detta livet något helt annat emot vad jag fysiskt anpassat mig för. Bara att bära kläderna känns vissa dagar näst intill omöjligt. Idag är en sådan dag. Jag drömde väldigt vilda drömmar inatt, kanske därför. Ja, inatt var jag en häst som var ute och flög i stora skogar och över vild natur. Samtidigt som det var underbart att flyga var det väldigt obehagligt att vara jagad av någon ont varelse som ville förinta mig. Dessutom var det flertalet andra drömmar som tog krafterna ur mig denna natt. Så när morgonen kom och jag upptäckte att regnet strilade utanför det lilla huset jag bor i med min hund och jag insåg att jag skulle få bära de blytunga regnstället, var det inte så frestande att gå upp.

Men tiden har börjat gå igen. Och med den en puls, som har rytmen av de rutiner som får dagarna att gå här. Jag är glad att jag följde mitt hjärta och hamnade på en levande plats som den här, där naturen lever runt omkring en. Och att ta nästa steg, ut i naturen, känns inte så avlägset längre.