Ett nytt fokus

Har ägnat en bit av min morgon att skriva ner en vision. Mina känslor om detta är så starka, det kändes skönt att få skriva av det en aning.

Jag skulle önska att prioriteringen i vår, i människans verklighet befann sig i en annan ställning, eller vinkel än vad den har i idag. Jag skulle önska att de vuxnas viktigaste uppgift var att ge barnen de optimala förutsättningarna att utvecklas till deras egna optimala person. Att varje barn gavs möjlighet att nå sina fulla anlag, så att de intar sitt naturliga tillstånd, som är dem själva. Utifrån detta tillstånd, när vi går på vår egen unika stig genom livet, kan vi bidra till världen och människans samhälle med vår maximala förmåga. Detta kan vi inte göra genom att anpassa oss efter en ideal bild av hur vi borde vara. För då går all vår energi åt till att kämpa för att uppnå denna föreställning. Vi förlorar vår spontanitet, och kreativiteten med denna.

 

Jag skulle vilja se ett helt annat skolsystem än det vi har idag. Jag lider med de barn som går igenom processen nu. Min starkaste vilja när jag slutade skolan var att hjälpa nästa generation att befria sig ifrån denna nedbrytningsprocess som skolan innebär. Jag kunde inte njuta av min avgång eftersom skolan fortfarande fanns kvar i dess fulla styrka och den skulle fortsätta förvränga barns verklighetsuppfattning.

 

Istället för att röra sig kring målet att forma barnen, eleverna, till att tänka och handla efter en redan sedan länge uttänkt och därefter allt mer urspårad ideal bild. En bild som ska föresälla den mest produktiva individ till samhällets fördel. Istället för detta, röra sig kring målet att optimera förutsättningarna för barnets unika sammansättning att utvecklas. Lärarens uppgift skulle vara mycket mer rik och inspirerande, men samtidigt otroligt utmanande. I de lägre klasserna skulle barnen få möjlighet att prova på, att uppleva och att skåda verkligheten utifrån ett barns ögon. För att väcka dess inspiration och levnadsglädje. Istället för att fokusen här skulle vara att barnen studerade dem vuxna och deras idéer, ambitioner och plikter skulle det vara tvärtom, att de vuxna studerade barnen och deras tankar och idéer, vad de gjorde, vad de uttryckte.

 

I de högre klasserna skulle barnen sedan få tillgänglighet till material och förutsättningar för att stärka sina unika förmågor, talanger och fallenheter. Ett mycket musikaliskt barn skulle få lära sig musikens konst för att så långt som möjligt kunna uttrycka sig. Ett mycket socialt begåvat barn kanske skulle få utvecklas genom att arbeta mycket i grupper och samarbeten. Medan ett konstnärligt barn skulle få leva ut sig själv i färg och form. Givetvis skulle barnens svagheter också stärkas genom att man lät de praktisera och upprepa övningar då de behövde utveckla just dessa. Men jag tror att svagheterna skulle mynna bort, eller aldrig uppstå om barnet fick vara till i sin fulla potential. Om ett djurälskande barn med ADHD fick umgås mycket med djur skulle de förmodligen genom detta umgänge med djuren öva upp koncentrationen så att den kunde användas även vid andra tillfällen. Ett barn med asperger syndrom som har svårt att läsa av människors signaler och uttryck skulle förmodligen stärka denna svaghet genom att ges möglighet att själva uttrycka sig. Man kan aldrig räkna ut hur saker kommer att bli innan de skett. Men man kan med sitt förstånd förstå att människor optimerar sig själva om de får möjlighet att lära sig färdigheter som uttrycker sig själva. Kanske ska personer med asperger syndrom eller autism inte läsa av människor som alla andra läser av varandra. Kanske är dessa udda perspektiv viktiga för människans utveckling.

 

Vi skulle få ett samhälle där människor följde de stigar de kände var rätt. Där nästa generation vuxna helt av sig själva skulle se lyfta fram varje enskilt barn (och vuxen som var på villovägar), därför att de själva redan var befästa med sig själv, sitt inre. De skulle inte leva i kamp med omgivningen på jakt efter lyckan i att uppnå och känna sig själv. Om de inte fick möjlighet som barn att leva ut sig själva och därmed befästa sig i sitt eget inre, skulle de under åren fortsätta leta efter sig själva, utan vägledning, eftersom de vuxna som skulle väglett dem som barn inte längre finns, skulle de istället låta sig vägledas av sitt ego, i tron om att detta är dem själva.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0