Åh igår var en helt sjukt händelserik dag full med dramatik! Den var fullsmockad med äventyr, både fantastiska och fruktansvära händelser! Vi har under helgen haft besök här ifrån Norge, mammas underbara kusin Jan och hans bästa vän var här för att fira Jans 60 års dag. Igår åkta vi till Kullen för att vara med om en av de häftigaste sakerna någonsin. Vi åkte R.I.B båt. En helt sjukt snabb båt som flög över vågorna. Det blåste en del igår så det var ordentliga vågor, men solen sken där vi befann oss trots väderleksrapporternas besked om ösregn. I skyn runt omkring oss hängde dock tunga moln, men över kullen var himlen blå. Även vädret var dramatiskt denna dag!



Att åka denna båt vad verkligen en upplevelse. Man satt på stolar som var liksom sadlar och höll sig i en stålstång framför sätet. Och likheten med att rida var för mig slående! Det var bokstavligen som att rida på vågorna! Man halvstod över sätet med fjädring i benen då båten flög över de stora vågorna. Jag kan inte ens tänka på det utan att bli helt upplivad inombords. Det finns liksom inga ord för hur härftigt det var. TUSEN TACK Morten för att du bjöd med oss på detta fantistiska äventyr.

Och inte nog med det så fick vi på båtutflyckten, som emellanåt stannade intill den magnifika klippkusten, se flera stycken små tumlare som bröt den glittrande vattenytan. Han som körde båten, en strålande kille som gjorde det hela ännu trevligare, sa att han aldrig varit med om att de kommit så näa båten. Vilken tur vi hade denna dag!



Efter båtäventyret åkte vi till fyren och kollade på utsikten för att sedan åka vidare till Kaféet där vi åt räkmackor och lite sådant. När de andra satt och pratade gick jag iväg till stranden där min själ fick en berikande stund med runda varma stenar och kraftiga vågor och solsken. Jag tog såklart av mig skorna och lät fötterna hitta sin väg fram över de vackra stenarna. Mina fötter strålade av trivsel. Sedan stod jag länge vid vattenbrynet och lät fötterna leka med vågorna som rullade in över de vana stenarna i olika bruna och rosa nyanser, som glänste i solen så att alla vackra möster kom fram. Mina fötter såg ut som att ha kommit hem. Jag lät vågorna svepa upp över dem. Snart kom mamma och sa att vi skulle åka vidare. Jag tog med mig lite av havet i mina jeans.



Nästa stopp vad Nimis där det blev en svettig klättring för oss alla. Stigen ner till Nimis och sedan själva klättringen igenom skapelsen gav mig en känsla av att hitta in i min egen kropp igen! Jag stormtrivdes i vartenda steg jag tog. De andra verkade tyvärr inte så jätte glada över själva klättrandet. Det var tråkigt. Men de verkade glada när de stod still, så de tyckte nog att det var värt svettdropparna ändå. Hundarna var fantastiskt duktiga. De hoppade från sten till sten, och klättrade på sina fyra ben som darrade av konsentration (allafall klumpiga lilla Abbey) igenom Nimis "klätterställning" av plankor och pinnar, för att hitta någonstans att sätta sina små tassar. Väl nere skuttade jag och Abbey vidare till vattnet på de stora stenbumlingarna och hittade en fin lätt sluttande sten längst ut där vi satte oss. Då Abbey skulle hoppa över till stenen bredvid, som sluttade ännu lite mer gled hon mot sin vilja ner i det djupa vattnet och efter ett förvånat stön simmade hon runt för att hitta någonstans att ta sig upp. Hon kom upp på stenen jag satt och skakade av sin neddränkta päls över hela mig. Stenen blev hal av vattnet från hunden och jag var rädd att jag snart också skulle simma omkring stönadnes i vattnet. Men det gick bra. Hörde mamma ropa "MATHILDE!". Vi skulle gå tillbaka för de andra skulle åka till en restaurang. Jag och Maja skulle ta tåget hem till Malmö.



Då föräldrarna lämpat av oss på stationen fick vi sitta där och vänta i en halvtimme innan tåget vi trodde vi skulle kunna åka med kom. Jag var fortfarande alldeles blöt, för att inte tala om vad Abbey var och nu sken minsann inte solen längre. Det blåste kallt och började snart även regna. När tåget kom hände något som ABSOLUT ALDRIG FÅR HÄNDA! Tåget var förkortat och det var KNÖKFULLT med passagerare och massor med människar var var stressade att komma in i tåget undan regnet. Abbey klev först över kanten som går mellan tåget och perrongen då en hund skällde på henne innefrån tåget, Abbey drog emot hunden några steg och kom emellan mig och en annan människa. Jag minns inte riktigt hur det skedde, hann inte uppfatta det! Men jag minns att jag höll emot med hjälp av kopplet, så klart och att den andra människan böjde sig ner och sjasade bort Abbey som backade bak (hon tycker det är obehaglit när främmande människor närmar sig henne) och gled ner med baktassarna mellan tåget och perrongkanten! I chock var det enda jag kunde göra att hålla kvar för allt jag var värd i kopplet och Abbey hände nu bara i halsbanet med halva kroppen under tåget. Jag såg bilder framför mig med allt som kunde hända. Att halsbandet skulle glida av och Abbey trillade ner helt och försvann under tåget. Att kanten som man kliver om bord på, och som höll Abbey klämd skulle fällas in och släppa ner henne på spåret. I verkligheten såg jag bara Abbeys klämda mage och sprattlande bakben och hörde hennes kvävda och ansträngde ljud. Jag höll en kylväska i andra handen och en ihoprullad tidning. Jag vågade inte ändra grepp och någonting, eller släppa någonting med risk att greppet om kopplet skulle ändras eller att jag i min chock inte skulle kunna kontrollera mina händer och kanske släppa greppen med båda händerna. Det kändes som om vi stod där i flera minuter, eller att tiden stod stilla, och inga ljud hördes längre. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag kunde inte böja mig ner, då skulle kopplet, det ända som höll henna uppe bli längre! Jag var bara totalt sammanbiten om att INTE tappa greppet om kopplet (ett flexikoppel dessutom som inte gav mig någon kontroll alls). Maja stod med Angus i famnen bakom oss för att han inte skulle se de andra hundarna som var inne i vagnen, då han gör utfall. Tillslut var det någon som tog tag under Abbeys framben och lyfte upp henne. TACK snälla människa vem du nu än var.

När vi gick in i tåget skakade jag så att jag knappt kunde stå upp. Och tåget var knökfullt. Alla stod helt ihopträngda och vi var ju tvunga att gå igenom hundvagnen till andra ändan där det inte var några andra hundar. När vi kom in och stannade i andra sidan av vagnen var det en kvinna som kommenterade och pekade att det var en kvinna i hörnet som hade hundfobi. Jag kunde knappt tänka längre efter det som precis hänt. Hon hade uppenbarligen inte sett vad som hänt, dörren var för långt bort, med allt för mycket människor som skymnde sikten för ingången. Jag sa att detta var hundvagnen och att det inte var så lätt för oss att byta plats. Hon sa att "ja men hon är jätte rädd". Tankarna flög i mitt hvuud, vart skulle vi gå då!? Vi fick ju inte plats någonstans, vi var omgivna av människor. Varför hade hon satt sig i hundvagnen om hon har hundfobi!? Kvinnan med fobi hade klämt in sig i hörnet. Jag bara stod kvar och höll Abbey på andra sidan av mig, och kämpade för att hålla mina ben upprätta, de skakade och nästan vek sig under mig. Abbey som alltid är fullt uppmärksam över allt som händer runt omkring henne verkade också alldeles chockad, dessutom var hon helt slut efter all fysisk anstränging idag. Hon satt bara rakt upp och ner och verkade allmänt hängig. Jag försökte lämna platsen och allt folk runt omkring mig. Satte mig ner där jag stod, och Abbey satte sig intill mig och lutade kroppen mot mig. Jag klappade henne långsamt och såg hennes ögon bli mindre och mindre. Hon hjäspade snart och började slappna av. Jag följde med hennes tillstånd så gått jag kunde. Trängde undan omgivningen. Försökte glömma katastrofen som faktistk slutat bra, kvinnan som klagat och kvinnan med fobi, bara fokusera på Abbeys närvaro bredvid mig.

Jag trodde nästan att vi alrig skulle komma hem men till slut klev vi innanför dörren till lägenheten. Gud vilken dramatiskt dag sa Maja. Jag kände tröttheten inta mitt medvetande. Och la mig ner på soffan. Maja kom med mat och så kollade vi på film. Efter att vi gosat en stund med Abbey som lagt sig utslagen på golvet.