Nej nu kändes det som om det var på tiden med ett nytt blogginlägg. Jag har mycket planer och idéer som ligger i luften runt om kring mig och guppar förväntansfullt. Om två veckor åker jag med familjen till kära Vissevåg, Norge. Där stannar vi sedan en månad. Jag ska gå barfota hela månaden i alla väder, har jag bestämt. Jag är mycket inne på barfota hållning av hästar nu och läser jätte mycket om detta. Nu har jag även kommit in på barfota hållning för människor. Det borde ju vara självklart, och det kändes så självklart också, att styra in på det. Det är inte alltid så trevligt att gå barfota i stan. Jag har gjorde det rätt ofta när jag var mindre, trots allas "uee så äkligt med allt smuts!", jag gillade det. Och jag har ju alltid gått barfota på sommrarna i Vissevåg (vårt sommar ställe i Norge, för den utomstående). Men inte på promenader och så. Problemet för mig är MYROR. Jag tycker det är jätte obehagligt med myror. Jag älskar dem som de varelser det är, de är helt fantastiska! Man jag tycker det är så obehaglit att de är så agressiva och hugger fast i ens skin om man råkar störa dem i deras vardagsaktiviteter.

Igår var det examensfest för Mamma och Malin här på gården. Stor fest. Det var jätte roligt. Nu ikväll har Max, grannen studentfest här nere, men jag har brutit av min närvaro där. Kan inte vara social så länge i sträck. Tycker om att sitta så här i utkanten och syssla med mitt. Fönstret är öppen och jag hör minsta ord. har ständigt full koll på min omgivning. Men här sitter och jag och är osynlig och kan bevaka och observera utan att påverka och känna mig påverkad. Men jag är inte så osocial som jag trott innan. Jag vill vara runt omkring umgängen, bara inte mitt uppe i dem. Bara en stund, med vetskap om att jag när som helst kan knalla undan och vara för mig själv. Hur ska min framtid se ut om jag är på detta sättet undrar jag. Ska jag någonsin kunna ha en familj? Tänk mig vara en mamma med ett par barn och en man. Plötsligt försvinner jag och sätter mig och skriver i något ensligt hörn eller går ut i skogen och sitter på en sten och tittar på trädkronorna och lyssnar på tystnaden. Fast jag kan inte ens tänka mig själv i rollen som mamma, någonsin. Vad ska det bli av mig egentligen? Det var en liten flicka på sju år som blev min lilla kompis igår på festen. Hon var så intelligent och sund i sitt beteende. Jag blev jätte glad i henne och det verkade ömsesidigt hon kramade och klängde och frågade det ena och det andra om både det ena och det andra. Hon hade jätte fin energi med hundarna också och Abbey som är jätte osäker med barn reagerade knapp på att hon var ett barn. Jag trivs så bra att vara med barn och känner en stor kärlek för dem.

Vad är barn egentligen? Egentligen finns inte barn, det är bara en illusion. Barn är inget mindre än människor precis som människor i alla andra åldrar. Det blir ibland nästan som om man särskiljer dem som av ett annat folk i vårt samhälle? Självklart beter man sig annorlunda mot en som är 5 år och en som är 35. Men det beor ju på yttre faktorer att man gör det. precis som i umgänget med allt, en hund en som talar franska, en som är döv, en som är förståndshandikappad eller en som är en blomma. Man förhåller sig till andra delar av naturen, vilken varelse det nu må vara i stunden, i vilken skepnad. Nu pratar jag om självklara saker egentligen, det är få som verkligen ser barn som annat än människor. Men på något sätt är det ändå så det blir i samhället. Barn är barn och vuxna är vuxna. Och äldre är gamlingar.

Det här har jag lust att skriva mer om en annan dag. Om hur vi borde förhålla oss till förutsättningar och inte kategorier. Till en varelses sätt att ta in omvärlden och inte till ett av systemet förutfattat mönster av hur något förväntas bete sig. Då tror jag varje individ känner sig mer sedd och får förutsättningar att leva ut sin natur efter hur den är just för stunden, hela tiden!

Hoppas att folk förstår mina meningar och dess uppbyggnad.

Kram Mathilde