Psykiska hinder

Nu i helgen är det Holmahelg på Holma! (Vilken förtjusande mening) Det känns som det mest perfekta tillfället. Jag har sett fram emot att nu när jag slipper skolan kunna ägna mig åt sånt jag tycker känns rätt. I sommar bestämde jag mig - nu ska jag ta reda på vad Mykorrhiza håller på med nu för tiden och försöka vara med så mycket som möjligt. Mykorrhiza är det jag känner till som rör sig närmast mitt hjärta. Och så som om det vore ödet ska de ha ett möte nu precis när jag börjar min höst (med höst menar jag inte årstiden höst utan perioden höst - det är fortfarane sommar!), där alla uppmanas att komma för att planera framtiden, nya projekt och fixa med odlingarna + övernattning. Jag blev så posistiv. Ännu mer än jag var innan. Och tänk vad glad K skulle bli. Vi som har gjort detta tillsammans. Men ikke! Hon ville inte! Trots att jag hade mina aningar (hon har förändrats ruskigt mycket) så höll jag på att sätta i halsen när jag läste smset. Hur kunde K inte vilja(!) åka till holma, och för ett sånt här unikt tillfälle! Och jag insåg konsekvensen av detta - jag ska inte dit...

Social fobi tror jag utvecklas hos vissa människor som har anlagen för det därför att vi lever som vi gör i vårt samhälle. Det är så stort alltihop. Det har ingenting med blyghet att göra. När det gäller mig är det dessutom inte bara den här fobin som gör det svårt för mig i sociala situationer. Det är något mer. Något jag tror ligger till grund för fobin och all spänning som den för med sig.

Nu känns det övertrist (undertrist?). Jag kan inte gå dit ensam. Inga fysiska hinder existerar med dock så många psykiska. Viljan ja... "om man vill tillräckligt mycket så kan man". Nej, om man har för kraftiga spärrar så samlas viljan upp som i vattnet i en sluss och man håller på att explodera! Strömmar ilar omkring i kroppen och man spänner sig rent fysiskt. Det känns som om man är på väg någonstans för hjärnan meddelar en om att man ska något, för man vill något, men man stoppar upp allting istället för att förbereda sig för att det man vill ska att hända. Stress bildas. 

Det känns så löjligt! "Det är väl bara att gå dit!?". Hela tiden sviker jag mig själv med att tänka den tanken. Lika nedtryckt blir jag varje gång jag tänker den.

Fast det har varit värre andra gånger. Jag tänker inte släppa min positiva inställning som jag byggt upp under sommaren. Jag ska kämpa för att behålla ett lugn inom mig, ett lugn som jag dock inte har änn, men hade tänkt skaffa mig. Jag ska inte låta saker slå ner mig. På något sätt kommer jag att hitta en väg som leder dit jag vill. Det som är meningen blir av (lika mycket som det som inte är meningen tyvärr blir av).

Åh det är en sak jag måste skriva om. Tar det i ett inlägg för sig. Det slår mig hela tiden, hårt(!) och jag måste få uttrycka mig om det på något sätt. Det här med att bloggen skulle slippa vara dagbok kan den glömma. Jag skriver ju ifrån där jag befinner mig. Jag befinner mig inte på klimatfronten just nu. Har ingen aning om vad som händer där.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0