Hur kan människor acceptera att deras liv ser ut som de gör? Jag menar, vi här i väst, vi kan ju inte på allvar mena att vi trivs med våra liv. I så fall kan vi ju inte vara ärliga. Vi har det inte bra - vi har det för bra. Så bra att det inte längre är bra. Vi har så mycket bekvämligheter och lyx att det skadar oss. Samtidigt som det hänger på att planeten töms på resurser då allt vi kallar lyx i tillvaron är direkt utsuget ur naturen.

En annan anledning till jag menar att vi ljuger för oss själva då vi säger att våra lyxliv är "livet" är att det som det hela bygger på är stulet. Ingen kan må bra av att veta det. Vi har fråntagit land, resurser och andra människors livsnödvändigheter för att höja vår egen redan tillräckliga levnadsstandard.  De människor som blir utan är de människor vi varje dag ser i tidningarna ligga och svälta, dö av sjukdomar de inte har råd att bekämpa. Hur kan vi blunda?