Efter att ha besökt min gamla grundskola och träffat mina lärare har jag fått ny förståelse för varför jag var som jag var den perioden. Det finns så många nyanser i en bild, men lärare tycks vara färgblinda. Har man inte nyansen (de personliga egenskaper) som utmärker den så kallade "duktiga eleven" så syns man inte i bild. Man är ingen individ, man blir en stödelev. Tappar man hoppet, vägrar se sig själv som en stödelev och vänder sin rygg mot det som hotar ens unika person blir man en så kallad "dålig elev", eller som eleven själv kallar det, ett IG-barn. Under denna kategori hamnade jag, Mathilde Agborg. Att jag var super intresserad och engagerad i de saker vi läste hade ingen betydelse så länge jag varken syntes eller hördes vilket jag inte gjorde på grund av mitt sätt att vara, en tystlåten, funderande flicka. Och tillslut tappade jag mitt intresse. Jag tappade hela min tilltro till samhället och började hata. Jag ville inte komma till skolan och höra alla sidor av mig jag måste förändra för att slippa mina IG varningar, så jag lät bli. Är jag ensam!? Ett barn blir knäckt av att aldrig nå upp till det som förväntas av det.

Skolan fungerar som en pepparkaksfabrik. En standardform som oavbrutet trycker ut den önskade pepparkakan i tusentals exemplar. Vissa degars konsistens fungerar inte för denna metod, jag var en sådan deg.