Jag känner hur tröttheten tar över mer och mer av mitt svidande huvud, men nej, jag vill inte avsluta dagen, inte än. Vill inte att lödagen ska ta slut, och söndagen ta över. Än så länge är det inte skola förrän i övermorgon, går jag och lägger mig dröjer det inte länge förrän det är skola imorgon. Och det betyder pendling, stress och obehag. Ingen tid för meningsfulla sysslor, ingen tid ens för att plugga. Bara en massa dötid att sitta av i skolbänden, på bussen och i tåget. Ett och ett halvt år kvar av förutsaga dagar. Sen väntar en tid som än så länge är oskriven, en tid som börjar med Italien och, om gudarna är med oss, en flytt till skottland. Ja, man kan ju alltid hålla tummarna för att, efter en tid av stress och obehag, äntligen få känna att ens liv går åt till att göra nytta, att förändra. Tills dess... ja. Antar att bita i hop är det enda alternativet. Det finns ju trotts allt de som inte ens har ett dåligt liv. De som vars liv är så dåligt att de knapt kan kallas liv. Jag anser mitt liv vara dåligt bara för att jag inte gör någon nytta, inte gör någonting för att förbättra liven för de som inte har något.

Idag gjorde jag min första illustration, förutom en slarv som jag gjorde på mig själv till den där ikonen för engagerade bloggar. Den här illustrationen är gjord till den första Ifokus (som jag nu kom på inte har berättat om än) som jag nog kommer lägga upp här imorgon om den blir klar. Jag avslöjar inte än vem som sätts Ifokus. Kolla in hit imorgon.

Tittade på sista delen av Burn up innan ikväll. Vad bra den var! Men man känner sig rätt liten pch obetydlig i frågan efter att ha sett den tyckte jag. Skönt att veta då att vi faktiskt inte är det. Inte tillsammans!

Så länge det finns liv, finns det hopp! Så måste det vara.

Nu ska jag nog lägga mig trots allt. Mina ögon protesterar mer än någonsin. God natt...