Jag ska snart gå ut med Angus, min hund, men jag tänkte skriva av mig lite först så att nya tankar kan få plats att fyllas på i huvudet under promenaden. Jag vill gå ut, men jag vill gå ut här. I stan. Men för att komma bort härifrån måste man gå så långt att det hinner bli mörkt innan jag i såfall hade varit hemma igen. Tänkte att jag kunde ta mammas cykel och cykla ut en bit för att sedan gå där det är lite grönare. Men vilken natur finns det egentligen här omkring? Vad finns det kvar? Jag tittade på ett flygfoto över malmö, du vet eniro.se för att få bekröftat det jag redan visste. Ett lapptäcke... Where am I supposed to go? Marken, som vi fått lära oss tillhör alla lika mycket är våldtagen av människor med syftet att suga ut så mycket pengar som möjligt ur den. Hela skåne, mer eller mindre är en stor åker och har du tur hittar du en asfalterad gångbana du kan använda som promenadstig.

Angus ligger uttråkad vid dörren och väntar på att få komma ut. Han har inga bekymmer med gå på asfalterade gångbanor omgiven av jordens motsvarighet till öppna köttsår, så kallade åkrar. Han har ständigt nosen full med intressanta lukter och tänker aldrig längre än vad nosen räcker. Han lever i nuet helt enkelt. Undrar hur det är att inte veta hur det skulle kunna ha sett ut om inte vi människor gjort detta övergrepp mot naturen. Eller på hur det faktiskt har sett ut här en gång i tiden, innan vi blev för många att dela på jorden.

Detta är inte bara ett övergrepp på vår natur. Det är ett övergrepp på den lilla människan också vars rättigheter till ett naturligt liv här i stan blir lika med noll. Vi kan inte bestämma över vår egen situation så länge vi inte flyttar härifrån. För överallt påverkas vi av det som andra gör. Det som människor med makt gör för att behålla sina positioner ller det som de övriga små människorna gör för att de dragits med i den onda cirkeln, för att de inte ser alternativen som finns. När de sätter sig i sin bil och kör de tre kilometrarna till bion pålördagkvällen eller när de tänder ciggen och blåser ut gifter omkring sig mitt i en folksamling. Vi kan inte välja om vi vill bli förgiftade eller inte, vi har inget val. Vi är alla en del av det som sker. Vill vi ändra på det måste vi börja ifrån grunden. Alltså innefrån mitten. Innuti var och en av oss. Så att den lilla människan ser och vågar tro på att det finns ett annat sätt. De hoppet, den tron på någonting bättre dödar behovet av att tända den där ciggen. Vem vill försämra sin hälsa och riskera att missa värdefull tid av sitt liv när man tror på att det finns en värdefull tid där framme? När det lilla människan vägrar att detta övergrepp sker, så sker det inte. För den lilla människan är den stora människan. Det är bara en uppbrunnen bro mellan dem.

Äch, jag bara svamlar! Nu ska jag med min stackars kissenödiga vovve...