Idag var en dag, som så många andra, då jag nästan kunde känna hur rynkorna började gro i de delarna av ansiktet som uttrycker deperission Jag måste utstråla sju sårger och åtta bedrövelser så det ryker om det när jag varje dag släpar mig hem till Malmö igen efter en onödigt lång onödig skoldag. 
   När jag sitter där på bussen hem från Malmö Central och känner hur dragningskraften hänger i mina uppgivna kinder stiger det på en stor och svajande gubbe på bussen. Han vinglar fram genom bussen och kommer fram till en ledigplats brevid en tjej. Han böjer sig fram och sjunger med hög och kraftfull, mycket svamlande röst "Can I sit next to you girl, Can I sit next to you girl" samtidigt som han dansar i takt, upp och ner, fram och tillbaka. Han skrattar högt åt sig själv och sätter sig med en duns brevid flickan i samma ögonblick som den sista gnutta av balans sviker honom.
   Men mina kinder har samtidigt återvunnit makten över dragningskraften och jag kan ler en serie leenden längs vägen mot Gustav adolfs torg och plötsligt får gubben för sig att resa sig. Han har tydligen tappat någonting på marken och tyvärr har inte bussen hunnit stanna förrän han lutar sig fram för att plocka upp vad det nu var. Hans stora klumpiga kropp slängs hit och dit och rakt in i två damer som förfärat reser på sig och ställer sig på säkert avstånd ifrån den levande karusellen som nu fått upp de han mödosamt försökt få tag på. Han sträcker fram det han har i handen mot till synes skräckslagen liten man och utbrister med en röst som säkert hördes över hela gatan "tillhör de här mig!?" sedan skrattar han ett ännu högre skratt och fortsätter glatt "tillhör de här dig!?" därefter lägger han ner det i fickan och tar upp någonting annat. Det är ett munspel. Han står nu stadigt lutad mot ett räcke i bussen och människorna i hans omgivning ser något mindre oroliga ut över att det när som hälst kan komma en gubbe farandes. Han för munspelet mot munnen och börjar blåsa med sina stora lungor en munter melodi som fyller hela bussen med humor. Damerna som nyss flytt undan honom tittar på varandra och kan inte dölja sina leenden. De möter blickar från flera håll i bussen, därav min, och även skrattet bryter sig loss. Ett ungt par börjar klappa i takt och bryter ut i en fnissatack. Gubben som faktiskt ser riktigt prossig ut där han står är helt och hållet inne i sin melodi verkar heöt omedvetan om den glädje han sprider.  Fast någonting säger mig att han vet precis vad han gör. När han bussen stannar på Gustav stoppar han ner munspelet i fickan medan blicken söker efter någon välbelkant utanför fönstret "var är jag någonstans?" "var är vi!?" "är vi på gustav? Nu ska jag av! Nu går jag. Hejdå!!" Och så slänger han upp rycksäcken på ryggen och vinglar ut ur bussen. Men kvar i bussen och i människorna i den, ligger melodin han spelat. För även om han bara var en full gubbe som högljutt stormat bussen så kan ingen där förneka att han faktiskt tvingade in några leenden mellan våra tunga suckar.