Igår satt jag och tittade på dom. Kan inte låta bli att älska dom. Även om jag förstår folk som tycker dem är äckliga. Det är lite läskigt när de blir för många och för nära.
   Men jag tycker dom är häftiga samtidigt. Dom är så sjukt smarta. Antiklimax har varit här åtskilliga gånger med råttfällor, råttgift och gud vet vad de har släpat hit. Men råttorna går inte på deras billiga knep. De springer fortfarande rundor och lever livet. Och de blir fler och fler.

Jag satt knäpptyst jätte länge och hade smuglat med mig lite lammkött ner som jag la ut. Först var de jätte rädda för mig. Men efter en stund kom dem fram och satt och åt några meter i från mig. Det var jätte roligt. Ville bara pussa dom. Men som tur va lät jag bli! 



Vi har så mycket gemensamt egentligen, vi och råttorna. Vi förökar oss i ett och kräver av omgivningen att den ska anpassa sig efter oss. Vi är båda så otroligt giriga och vill bara ha mer och mer. En råtta kan stoppa munnen så proppfull av mat att bära med till sitt lilla kryp-in att den knappt får ut det sen. Jag tycker att de påminner om oss på många sätt. Även om många säkert inte blir så glada av att höra det. 


Söta små bebisar