City Repair

Ja, videon talar ju för sig själv. Jag har inget att tillägga i dagsläget. Rekomenderar den starkt!


If you´re out there




Hela låten.

 

Hur kan jag göra för att hjälpa?

Jag tänker så mycket på vad som hänt i Norge. I natt drömde jag också en obehaglig dröm där jag och flera ungdomar var på en plats, och visste att någonting skulle hända oss där. Egentligen är det ju dumt att gå och tänka på allt de tragiska som hänt. Man borde ju bara fokusera på att göra något positivt i detta nu istället. Något som bidrar till någon form av återställning, samt att ta upp arbetet för en bättre tillvaro, som ungdomarna kämpade med. Det vill jag! Och tanken arbetar för detta endamål. Vad kan jag göra för att bidra till en liten positiv förbättring?


Sprida medvetenhet... Få människor att inse sitt eget värde och sin egen inneboende kraft och möjlighet att styra över sitt eget liv och livet i stort. Ge människor hopp och tro på sig själva. För jag tror allt börjar i en själv. Alla förändring börjar inom en. Och det är där jag vill påverka.


Denna bloggen var menad att vara en klimatblogg. Jag skrev om alla problem som vi är tvungna att ta i tu med. Jag började i fel ända. Jag fokuserade på fel saker. Visst måste vi vara medvetna om problemen vi står inför. Men ännu viktigare är det att vara medveten om sin egen kraft till förändring, och sin egen skaparkraft. Så att man förstår och tror på att man kan förändra. Samt att ha kontakt med sin inre kärna, för att helt enkelt kunna se bortom sina egobaserade tankar, handlingar och åsikter. För att ha ett stort perspektiv och ett naturligt flöde av kreativitet och inspiration. För att handla för det stora och inte för det lilla. Och denna bloggen speglar min väg emot denna kontakt och mot dessa egenskaper.

Jag lär mig och inser mer om mig själv och verkligheten för varje dag. Jag har bloggen för att reflektera och samla tankar och inspiration. Och min förhoppning är att genom detta sprida frön hos andra som kanske är på samma väg mot enhet och förening som jag. Inte för att jag har något att komma med vad gäller tankar och ideér om hur ett land ska styras eller något åt de hållet. Men för att mina tankar kan vara en länk i någon annans tankekedja. Mot kärlek och fred. Mot frihet och ett öppet sinne.


Yes men fix the world

Såg nyss på en sjukt BRA & ROLIG dokumentär "Yes men fix the world - Dox". Jag höll på att skratta ihjäl mig under inslaget om överlevnadsdräkten. Åh ni måste se den, sån härlig energi och humor för så viktiga och seriösa ändamål.

Finns på Svt Play. Länk här --> Dox

Rotchakrat

Idag fokuserar jag på rotchakrat och det kommer att avspegla sig här på bloggen. Varje sommar då familjen har semester i Norge lånar jag ett gäng böcker på bibblan där uppe. Det är intressant att tänka på vilka böcker det blir som jag väljer varje år och hur det förändrats. När jag var barn var det först och främst massor med häst- och hund böcker,  mest fakta böcker men även norska barnböcker av olika slag. De senaste åren har det blivit mer och mer andlig litteratur. Det började med alternativa läkarböcker, läkeväxt, homeopati och böcker om autism och adhd och andra psykologiböcker. Sedan fysik/metafysik-böcker, böcker om Einstein, ljus och färg har det också varit en del av. Även om djurkommunikation i form av telepati. Men det blev lite för mycket för mig, även om jag inte betvivlar att de som skrivit böckerna verkligen upplever det de gör, men för mig blev det för mycket. Nu har jag kommit i kontakt med Eckart Tolles fantastiska verk samt Deepak Chopra som jag nämnt flera gånger på bloggen. Och denna sommaren lånade jag Tolles bok om att leva i nuet, och en underbar bock skriven av en läkarkollega till Chopra som skriver om Meditation som medisin. Den fängslade mig. Jag bara måste försöka få tag på den! I denna bok, som grundar sig på vetenskaplig forskning, skriver han mycket om chakrasystemet.


Allt jag läst har jag kopplat till att jag har mycket svag eller ingen som helst kontakt med mitt rotchakra, jag har näst intill alla symptom som tyder på detta, både fysiska och mentala. Så nu ska jag inleda en perion då jag övar på att få denna kontakt med min grundande bas. För dig som inte redan klickat vidare till ett annat fönster utan som med öppen sinne kan ta till sig denna "inte väldigt accepterade form av vetenskap" kan jag börja förklara vad rotcharat har för betydelse för oss.


Rotchakrat är det första och lägsta
av våra sju chakran och har lägst frekvens av samtliga. Det är benäget vid svansbenet, eller mellan anus och könsorganet. Det är genom detta chakra vi får kontakt med vårt jordade jag, och då chakrat är i balans ger det oss en känsla av trygghet och stabilitet. De fysiska delar av vår kropp som är i samspel med detta chakra är till viss del skelettet (bäcken och ben) samt änd- och tjocktarm och binjurarna.
Detta charka ger oss möjlighet att uppnå hälsa och välstånd då det helt enkelt stabiliserar oss på jorden. De svarar för vår primära överlevnad, det handlar om mat, trygghet, instinkter och ren överlevnad. Då vårt rotchakra är i balans upplever vi individualitet, stabilitet, säkerhet, stillhet, hälsa, mod och tålamod.


De chakrat är hämmat och i obalans visar vi egenskaper som rädsla, ilska, snålhet, girighet, egoism och sådant som är kopplat till våra instinkter och överlevnad - agression, vredesutbrott oförmåga att tackla vardagen, att förändra sitt liv att bygga upp eller behålla relationer. Det sociala är också starkt förknippat med detta chakra. Man kan ha lätt att bli ensam och isolera sig. Självkänslan kan sjunka och man känner sig värdeslös.


Om rotchakrat är i obalans kan vi få problem med ändtarm, åderbrock, hemorroider, ischias samt ländsmärtor.


Jag önskar jag hade boken
Meditation som medisin här nu för ytterligare information. Men tyvärr...

Jag hittade den på engelska nu dock, Meditation As Medicine av Dr. Dharma Singh Khalsa.
Läs mer om boken här--> Dr. Dharma

Det närmar sig ju faktiskt

Det börjar sankta närma sig dagen då jag lämnar Malmö för att flytta upp till Handnesöya i Nord Norge. Det är nervöst, men tanken på att där finns hästar som jag ska få jobba med och lära känna gör mig lycklig. Och den lyckan tar bort det mesta av nervositeten. Men visst, det är en stor grej. Särskilt för mig, kanske, som har social fobi och aldrig varit någonstans på egen hand. Men detta är en nödvändig handling för mig för att manifestera det liv jag vill leva. Jag måste bli självständig och oberoende. Eller jag måste lära mig att känna mig självständig och oberoende, för egentligen är det precis vad vi alla är, alltid, till vår natur. Jag vill få kontakt med denna natur och inte sitta fast i mina rädslor och fobier. Det måste gå!  


Det är mycket att fixa innan resan. Mycket ska inhandlas, däribland en enorm resväska, så att allt pick och pack får plats. Det är skrymmande grejor som med. Det är kalla vintrar där uppe i vildmarken och det behövs rejäla arbetskläder inklusive, ridhjälm, ridskor och sen har jag ju hunden också som ska med. Även om hon visserligen inte konkurrerar om platsen i resväskan direkt, men hon har ju också sin lilla packning med mat och filtar. Jag hade faktistk tänkt skaffa en klövjeväska dock, tills vi åker, så att hon kan bära en del av sin packning själv. Jag är lite, nej mycket nervös faktiskt över hur hon ska anpassa sig till livet där. Hon gör utfall mot kor och barn. Jag måste hårdträna dessa veckor innan vi åker. För om hon fortsätter så måste ju resan skjutas upp. Men jag måste fortsätta hoppas. Och det är till mig hoppet står. Abbey är rädd och hon behöver en trygg ledare som visar henne att "det här är inte farligt - det här sköter jag - stå du här och titta på du bara" typ. Jag måste sluta låta mina tankar om hur det kan gå påverka mig när hon börjar spänna sig och visa rädsla. Jag har mycket dåliga erfarenheter när det gäller hundars rädsla/agressivitet och är livrädd att Abbey ska utveckla detta.


Ja.. Ibland tror man att man ska gå och lägga sig men så gör man inte det utan man skriver ännu ett blogginlägg istället. Så kan det ju också gå till. Men nu då? Ska jag komma i säng nu? Vi får se... Ordboken väntar.





Ställ dig tre frågor

Tidigare idag satt jag på youtube och uppdaterade jag vad jag missat under tiden jag varit i Norge. Leija Turunen vars videor jag följer hade lagt upp en lång fin video. I den uppmanade hon också alla att ställa sig nedanstående frågor. Jag loggade direkt in på bloggen och skrev ner dem i ett utkast. Dessa frågor ville jag föra vidare. För jag tror det kan hjälpa en i tillvaron att ställa sig själv lite frågor ibland. Försök inte att svara på frågorna om du inte gärna vill. Ställ dem bara helt enkelt till ditt undermedvetna och låt dem sedan vägleda dig.


Vilken värld vill jag leva i?
Vad ger mig lycka och glädje?
Hur kan jag leva på ett harmonist sätt som när inte bara mig, utan alla!?


Jag tycker underbara Leija har så fantastikt fint sätt att uttrycka sig på. Hon talar fritt och inspirerande direkt från sitt hjärta. Kolla in hennes videor, hennes Youtube chanel är som följer --> Leija Turunen youtube


Nu ska jag gå och lägga mig och läsa kvällsboken som idag inte är någon mindre än Svensk ordbok. Hoppas att några nya ord fastnar där uppe i någon liten hjärncell.


As above, so below.
As within, so without.

Unna dig något äkta

Där du sitter; sträck ut nacken, bär, lyft upp ditt huvud och känn att du äger atmosfären ovaför dig, du är en del av den, du får plats hur mycket du än expanderar! Ta ett djupt andetag och känn att luften är oändlig. Andas ut och känn att du delar med dig av dig själv till atmosfären.
Gör det och känn att du är fri!
Detta är något att unna sig på fredagkvällen istället för en påse chips och en redbull! =)
Kärlek från mig!

Slipp dåliga dagar och nedstämdhet

När du känner dig nere, och när allt bara blir fel, och när negativa tankar upptar ditt sinne, försök att känna känslan, känn att det bara är en känsla, en upplevelse, eller lyssna på tanken och bli medeten om att du lyssnar på den, eller känner känslan. Fokusera sedan på att bli medveten om det som lyssnar istället. Fokusera på den tysta och osynliga medvetenheten som alltid existerar i bakgrunden av allt du upplever. Det är du. Du kan genom att få kontakt med denna stilla observatör inom dig slippa att dras med i alla negativa tankar och små felsteg som gör din dag till en dålig dag. Fokusera på vad det är som finns där bakom tanken och som hör, eller ser den, iakttar den. Bli ett med denna observatör. När du inte fäster dig vid det du hör eller ser eller känner inom dig är du dessutom öppen för omvärldens all inspiration, och öppen för kreativiteten att flöda igenom dig. När du plötsligt upplever att du är på samma plan eller våglängd som denna observatör, kommer en enorm lättnad lägga sig över dig och en våg av gränslöshet som är helt obeskrivlig slå dig. Som om du är komplett och att allt är möjligt i ditt liv, exakt allt!

Detta är vad jag försöker lära mig nu för tiden. Jag har upplevt ett tillstånd av total gränslöshet en gång, gränslöshet är det ända ordet som möjligen kan beskriva vad jag kände. Men efter det har mina tankar varit extra intensiva och svåra att gå förbi. Som om jag vore rädd för att uppleva detta tillstånd igen. Det är svårt, att uppna stillheten! Det är en process! Men jag tror på att det är vägen till harmoni. Det gäller att inte anstränga sig, inte kämpa, bara låta det ta sin tid koppla av, lyssna på tanken och fokusera på stillheten, medvetenheten bakom den.

Lycka till med ditt, ifall du vandrar på samma inre stig som jag eller känner att du vill inleda denna process i ditt liv.  


Mitt engagemang

Det känns personligen lägligt att göra en sammanfattning och översikt över mitt engagemang och mitt syfte nu.

Jag skriver mycket flum här på bloggen. Men det jag vill åstadkomma med alltihop är allt annat än flumm. Jag brinner för att sprida en känsla av gemenskap, en känsla av enhet, då jag tror att denna enhetskänsla är det som ska leda mänskligheten bortom alla de de kriser och problem som vi ser idag. Detta engagemang är det största i mitt liv, har jag kommit att inse. Det är helt enkelt det som har upptatt mina tankar dygnet runt de senaste sju åren. Det är det som ständigt väcker mest känslor i mig. Och det är det som drar mig djupare och djupare in i livet, i detta nu. Intresset för en mänsklighet fri från egoism, seperation och hat. Jag vet att mitt liv kommer att ågnas åt detta arbete. Men jag vet inte hur, än, på vilka sätt eller vilka formet kommer att ta. Det får universums kreativitet avgöra i sammarbete med mitt hjärta.

Mitt tysta och tillbakadragna sätt att framföra mina åsikter på kanske inte är de mest effektiva. Men jag gör allting utifrån mina personliga och nuvarande förutsättningar. Personligen får jag jobba med mina rädslor och fobier för att nå det jag verkligen vill och för att åstadkomma det jag verkligen vill. Förändring - förening.

Det hela känns extra viktigt nu, efter att massor av ungdomar som också kämpade och stod upp för det de trodde på, brutalt avrättats i fredags i Norge på Utöya. Extra viktigt, så att energien de spred ut för firhet och människans rättigheter inte går förlorad. Nu få alla som brinner för dessa frågor arbeta extra hårt ett tag. Och jag tror att detta som hänt faktiskt kommer att leda till att fler öppnar sina hjärtan, tar till sig verkligheten och engagerar sig.

Varma tankar från mig till alla som förlorade sin fysiska plats på jorden i fredags på Utöya, de är med oss på ett annat plan nu.


Hemma ifrån Norge - ville inte lämna landet i sorg

Så var man hemma igen. Känns konstigt. Vartenda gång man åker iväg känns det som om man åker iväg för att vara borta i evigheter, men så kommer denna framtid trots allt, och rätt så snart - tiden för hemresa. Extra konstigt kändes det att åka hem denna gången. Det bar emot på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare. Det kändes rent ut sagt som om man övergav landet, svek det, när de behövde stöd och tröst som mest. Ja, en dum känsla kanske, som om jag skulle vara till någon tröst, men den fanns där ändå, denna känsla av svek. Kanske är det så att gemenskapen och sammanhållningen automatiskt förstärks vid sådana här kriser och att jag helt enkelt påverkats av detta som alla andra. Radion har stått på konstant och vi har genom den följt händelserna, och i förmiddags även hela minnesstunden i domkirken, vilket väckte stora känslor inom mig. Det är nästan för stort för att ta in. Om man gör det, går man nästan sönder. Det är, som alla säger, ofattbart!

Egentligen är det tragiskt att man fokuserar så mycket på nationen och ens tillhörighet till denna. Att man inte istället fokuserar på mänskligheten som helhet. Det har varit väldigt mycket prat om nationen Norge och att det norska folket ska hålla ihop, vara stolta över att vara norska medborgare. Men var det inte just det som, bland annat, drev denna sjuka man till att utföra det han gjorde? Denna idenifisering med en nation eller viss typ av grupp. Och på så vis skapa ett vi och ett dom. Fiender som måste bort för att vi ska bli kompletta och få ro. Är det inte bättre att tänka att man ska hålla ihop och ta hand om sina medmänniskor, snarare än medborgare. Jag har bara tänkt mycket på detta stora landsmans-fokus, när jag hört det hela tiden. Det skapar seperation och just den typen av handlingar som den som just hänt. Nation mot nation, religion mot religion, politiskt parti mot politiskt part - tillhörighet mot tillhörighet. Istället för Människa - vi.

Det är kanske svårt att tänka så nu, då personen som gjorde detta fruktansvärda också var en människa, en medmänniska. Kanske det är här orsaken till seperationen i detta fallet ligger? Rädslan, frykten och hatet. Om målet är att få slut på sådana här händelser, terror, krig och hat - så måste vi sluta att separera, och istället förena. Jag tror problemen föds här och att lösningen är att, så klart ta fast de som utför dåden och ge dem seriös hjälp, men framför att att omforma samhället så att seperation inte uppstår. Jag ska nog inte gå in mer på mina ideér för de är så faaar away. Ingen tar sådant naivt flumm på allvar. Men jag tror på det så mycket, därför att de kommer ifrån mitt hjärta och inte mitt huvud.

Jag tror inte att den politiken vi har idag kan leda till ett samhälle utan seperation (och därmed terror och konflikter) då det är var hela grejen bygger på - mina åsikter mot dina. Och ja alla har olika åsikter, men om vi suddade ut alla smeknamn som åsikterna stolpas under och bara utifrån våra intressen som människa, och inte läkare, advokat, pensionär, mäklare, lärare eller nickare och alla andra tänkbara titlar och med ren visdom såg till vilka intressen som faktiskt var äkta och inte naiva och egofixerade, att fokus låg på att hitta de svar som faktiskt leder till att mänskligheten som helhet utvecklas och mår bra, så skulle vi ha ett system som inte utvecklade seperation på detta plan - "bestämmelseplanet". Man skulle helt enkelt arbeta för att komma fram till vad det är som är de rätta vägarna, vad det är som gynnar vår art, och inte vår ekonomi.

Åh jag har så mycket oformulerade tankar kring detta. Så mycket sorg över att människors fokus ligger på, enligt mig fel ställen. För innerst inne, under våra titlar och plånböcker vill vi väl ändå alla bara en sak... finna inre fred, lycka och frihet. Om vi bryter ner de olika partiernas intressen till dess yttersta beståndsdelar så får vi samma sak. Bara det att de går olika vägar utifrån sin egen personliga plats i livet, samhället och sin livshistoria. Vissa har ett större perspektiv än andra i sin politik, vissa är mer präglade av sina erfarenheter och personliga intressen än andra. Men vi alla önskar oss ett gott liv men känsla av tillhörighet. Om vi upplever att denna tillhörighet är något som står bortanför var egen makt, något som inte erbjuds en, så är det möjligt att man fångas av sinnets försök att lista sig till denna tilhörighet. Får man inte hjälp eller stöd utan istället fryses ut i detta tillfället, och kanske dessutom får en titel, ja då har sinnet på något vis lyckats med sitt uppdrag. Och man måste fortsätta att arbeta för att uppräthålla denna känsla av tillhörighet.

Ja, det lite så är det jag tänker denna söndagskväll. Men nu måste jag gå och sova.


Proteinmyten

Satte mig med min lunch framför datorn, gick in på hemsidan jag länkade till i förra inlägget (med mina osynliga länkar markerade med pilar) och hittade denna videon.
Jag kan VARMT rekommendera den! Du får svar på hur du ska tackla den eviga frågan "var får du din protein ifrån då!?".
Den här muskulösa välmående killen äter INGA protein överhuvud taget (Ok lite i grönsakerna). Det han äter är aminosyror, vilket är vad kroppen bryter ner proteinet i vår mat för att skapa. Det är vad den vill ha, kroppen. Så varför inte låta den slippa den energikrävande process som det är att bryta ner protein och framför allt(!) animaliskt protein som är omgivet av kolesterol, och bara ge den vad den vill ha - aminosyror? Vi lärde oss det här i grundskolan, varför trilskas man då med att äta protein?
Har så klart hört talats om det här innan protein/aminosyror men vet aldrig vad jag ska säga när någon frågar. Har liksom inte formulerat det för mig själv. Men i denna videon får man höra på sköna argument som gör att man förstår, även dem som inte är insatta - alltså de som ställer frågan!

Frukt gör dig stark

Idag, nu precis hittade jag en till supermänniska (Ja! Det var ett passande ord på något som egentligen inte kan eller borde kunna berskrivas i ett ord). Michael Arnstein heter han, framgångsrik maraton löpare i USA som lever uteslutande på frukt och grönt. Jag kollade in hans jätte fina, jätte nyttiga hemsida och hittade där mycket inspirerande och kärleksspridande filmer bland annat. Jag älskade videon då han pratar om hästar och de fantastiska varelser de är, både fysiskt och mentalt. Och vad lever de av? Jo, levande foder. Men i den första jag länkar till pratar han bara om hans mission, vad han vill och varför. Inspirerande!
Besök hans hemsida där du hittar ännu mer mycket inspirerande videos. =)
Här >>>http://www.thefruitarian.com/ <<<

Olika perspektiv kring samma budskap

Det är fint att det finns så många olika människor som alla talar om sanningen (samma innersta sanning, som de alla har gemesamt och upplevt), på sitt eget sätt. På detta sätt sprider sig budskapet om inre frid och medvetenhet till alla olika "typer" av människor. Jag tror att alla snappar upp saker av omgivningen som på något sätt motsvarar något i dem själva. Beroende på tidigare erfarenheter i livet, upplevelser och personlighet. Man kan tala om samma sak i olika former och med olika liknelser. Man kan beskriva den innersta kärnan, enheten i universum ur olika perspektiv och olika intressanta vinklar och idéer. Jag har sett och hört så många perspektiv den senaste tiden och tycker det är så härligt att allting lutar mot samma källa och tillslut förenas i ett och samma hav. Havet av medvetenhet och kärlek. Helheten. Varandet. Alltet.

I samhället är man van att höra "talande" som bryter upp alltet, sperarerar allt från helheten. Men jag har till mitt hjärtas lycka börjat hitta människor som talar tvärtom. Som hittar bitarna innuti vår påhittade verklighet, som de flesta av oss vuxit upp i, och pusslar ihop dem igen. Då syftar jag fortfarande på språket. För vi människor kan inte bryta loss bitarna ifrån "kärnan" på riktigt. Men vi kan separera vårt medvetande ifrån det och på så sätt inte uppleva det. Men det finns människor som drivs av att genom språket leda dem som separerats från denna upplevelse tillbaka till kärnan genom att med hjälp av språket som vi alla förstår visa dem vägen. Därför är det så fint att vi alla kan göra det på vårt sätt så att olika människor blir hjälpta.

En ny unik människa jag upptäckte idag genom kedjan av händelser som leder mig frammåt är mannen nedan. han hade även en fin hemsida som jag tänkte länka till här >>> http://www.jasoncfrahm.com/new/ <<<


Barbie skövlar regnskogen

Fick precis Greenpeace nyhetsbrev på posten. Där i låg lapp med en barbiedocka på. Jag tänkte "har dom reklam för barbie i Greenpeace nyhets brev?". Men det var ingen reklam. Det var en grym sanning som nyss blivit avslöjad. Förpackningen barbie säljs i är gjord av pappersmassa från träd skövlade i indonesiens regnskog!! Kan ni fatta?

"Mattel, som tillverkar barbie köper massa från Asian Pulp and Paper (AAP) som står för omfattande skövling av den indonesiska regnskogen", så står det på lappen från Greenpeace.

Där stod en länk man kunde besöka för att se hur man kan hjälpa dem att stoppa detta (förutom att göra en paus i sitt Barbieköpande).

Besök länken "Barbie it´s over" här >>> http://www.greenpeace.org/sweden/se/vad-vi-jobbar-for/skog/barbie/ <<<




Tanken är ett hjälpmedel

Följande inlägg handlar om något som jag verkligen försöker lära mig. Eller vänja mig av med rättare sagt, och som jag tror är viktigt för alla att göra. Därför vill jag dela med mig av denna simpla tanke.

Försök att inte blanda ihop dina tankar med verkligheten! När du tänker något, vad som helst, till exempel om en annan person, kom ihåg att det bara är en tanke, en tanke som du just tänkt. Försök att inte börja förknippa denna tanke med personen i framtiden. Försök att komma på dig själv ifall du skulle börja förknippa tanken med det som framkallade tanken. Att du tänkte något om någon behöver inte betyda att det är en sanning. Tanken talar om för dig någonting om dig själv snarare än om verkligheten. Tanken är ett fantastiskt hjälpmedel för att studera och förstå verkligheten, men det är just det - ett hjälpmedel, inte någon allvetande röst som talar med dig. Det är en personlig bearbetning av intryck som sker av sig själv. Den ger oss idéer om saker och ting, inte sanningar.

Det jag tror kan föra oss så nära sanningen vi kan komma är var intuition, vår känsla. Vi kan känna sanningen och vi kan uppleva den som kärlek, hamoni och total tillfredställelse. Men känslan är inte sanningen den heller. Den bara upplever den så långt vi som människor kan uppleva den. Och vi upplever den i nuet. Den konstanta "plats" som innefattar allt som är.

Detta jag precis skrev ner är en tanke jag haft. Alltså ingen sanning. Men då jag upplevt att den är bekräftad av en stark känsla inom mig, låter jag mig själv tro på den. Vi måste inte veta sanningen! Bara följa vårt hjärta och det som käns rätt... Så skapas sanningen, hela tiden.

Det är så lätt att dras med i tanken och tro att den talar om för oss hur saker och ting är. Jag har börjat vänja mig av med att likställa mina tankar med sanningen. Men det är svårt när man under hela livet letts in i ett stort och dessutom mer eller mindre gemensamt tankesystem som alla förväntas följa i blindo. Precis som vi påminner oss själva om att inte tro på att allt vi hör och läser i vardagen inte är lika med någon sanning bör vi påminna oss om att det vi hör i vårt eget huvud inte är någon sanning. Vi bör ta en stund, kanske på kvällen och tänka igenom alla små strötankar som upptagit vårt sinne under dagen och reflektera över vart dem kommer ifrån. På så sätt hindrar vi att vi leds inn i dåliga och destruktiva beteendemönster. Tänk om Hitler hade tagit en såndan stund varje kväll och tänkt igenom var det verkligen var hans tankar kom ifrån. Varför de tankarna uppstod hos honom. Han hade kunnat gå en annan väg och inte låta sig vilseledas av de inre rösterna som inte var hans egen inre sanning som pratade till honom, utan mer en funktion av hans varelse som på sitt unika sätt bearbetade de intryck han tog in från omvärlden.

Vi kan väl alla försöka annalysera våra tankar ikväll och tänka över vart de kommer ifrån och varför du lyder som de gör. Vi kanske lär oss något, och framför allt blir fria i vårt varande genom att inte blint låta oss påverkas av dem.



Utflykt till kullen

Åh igår var en helt sjukt händelserik dag full med dramatik! Den var fullsmockad med äventyr, både fantastiska och fruktansvära händelser! Vi har under helgen haft besök här ifrån Norge, mammas underbara kusin Jan och hans bästa vän var här för att fira Jans 60 års dag. Igår åkta vi till Kullen för att vara med om en av de häftigaste sakerna någonsin. Vi åkte R.I.B båt. En helt sjukt snabb båt som flög över vågorna. Det blåste en del igår så det var ordentliga vågor, men solen sken där vi befann oss trots väderleksrapporternas besked om ösregn. I skyn runt omkring oss hängde dock tunga moln, men över kullen var himlen blå. Även vädret var dramatiskt denna dag!



Att åka denna båt vad verkligen en upplevelse. Man satt på stolar som var liksom sadlar och höll sig i en stålstång framför sätet. Och likheten med att rida var för mig slående! Det var bokstavligen som att rida på vågorna! Man halvstod över sätet med fjädring i benen då båten flög över de stora vågorna. Jag kan inte ens tänka på det utan att bli helt upplivad inombords. Det finns liksom inga ord för hur härftigt det var. TUSEN TACK Morten för att du bjöd med oss på detta fantistiska äventyr.

Och inte nog med det så fick vi på båtutflyckten, som emellanåt stannade intill den magnifika klippkusten, se flera stycken små tumlare som bröt den glittrande vattenytan. Han som körde båten, en strålande kille som gjorde det hela ännu trevligare, sa att han aldrig varit med om att de kommit så näa båten. Vilken tur vi hade denna dag!



Efter båtäventyret åkte vi till fyren och kollade på utsikten för att sedan åka vidare till Kaféet där vi åt räkmackor och lite sådant. När de andra satt och pratade gick jag iväg till stranden där min själ fick en berikande stund med runda varma stenar och kraftiga vågor och solsken. Jag tog såklart av mig skorna och lät fötterna hitta sin väg fram över de vackra stenarna. Mina fötter strålade av trivsel. Sedan stod jag länge vid vattenbrynet och lät fötterna leka med vågorna som rullade in över de vana stenarna i olika bruna och rosa nyanser, som glänste i solen så att alla vackra möster kom fram. Mina fötter såg ut som att ha kommit hem. Jag lät vågorna svepa upp över dem. Snart kom mamma och sa att vi skulle åka vidare. Jag tog med mig lite av havet i mina jeans.



Nästa stopp vad Nimis där det blev en svettig klättring för oss alla. Stigen ner till Nimis och sedan själva klättringen igenom skapelsen gav mig en känsla av att hitta in i min egen kropp igen! Jag stormtrivdes i vartenda steg jag tog. De andra verkade tyvärr inte så jätte glada över själva klättrandet. Det var tråkigt. Men de verkade glada när de stod still, så de tyckte nog att det var värt svettdropparna ändå. Hundarna var fantastiskt duktiga. De hoppade från sten till sten, och klättrade på sina fyra ben som darrade av konsentration (allafall klumpiga lilla Abbey) igenom Nimis "klätterställning" av plankor och pinnar, för att hitta någonstans att sätta sina små tassar. Väl nere skuttade jag och Abbey vidare till vattnet på de stora stenbumlingarna och hittade en fin lätt sluttande sten längst ut där vi satte oss. Då Abbey skulle hoppa över till stenen bredvid, som sluttade ännu lite mer gled hon mot sin vilja ner i det djupa vattnet och efter ett förvånat stön simmade hon runt för att hitta någonstans att ta sig upp. Hon kom upp på stenen jag satt och skakade av sin neddränkta päls över hela mig. Stenen blev hal av vattnet från hunden och jag var rädd att jag snart också skulle simma omkring stönadnes i vattnet. Men det gick bra. Hörde mamma ropa "MATHILDE!". Vi skulle gå tillbaka för de andra skulle åka till en restaurang. Jag och Maja skulle ta tåget hem till Malmö.



Då föräldrarna lämpat av oss på stationen fick vi sitta där och vänta i en halvtimme innan tåget vi trodde vi skulle kunna åka med kom. Jag var fortfarande alldeles blöt, för att inte tala om vad Abbey var och nu sken minsann inte solen längre. Det blåste kallt och började snart även regna. När tåget kom hände något som ABSOLUT ALDRIG FÅR HÄNDA! Tåget var förkortat och det var KNÖKFULLT med passagerare och massor med människar var var stressade att komma in i tåget undan regnet. Abbey klev först över kanten som går mellan tåget och perrongen då en hund skällde på henne innefrån tåget, Abbey drog emot hunden några steg och kom emellan mig och en annan människa. Jag minns inte riktigt hur det skedde, hann inte uppfatta det! Men jag minns att jag höll emot med hjälp av kopplet, så klart och att den andra människan böjde sig ner och sjasade bort Abbey som backade bak (hon tycker det är obehaglit när främmande människor närmar sig henne) och gled ner med baktassarna mellan tåget och perrongkanten! I chock var det enda jag kunde göra att hålla kvar för allt jag var värd i kopplet och Abbey hände nu bara i halsbanet med halva kroppen under tåget. Jag såg bilder framför mig med allt som kunde hända. Att halsbandet skulle glida av och Abbey trillade ner helt och försvann under tåget. Att kanten som man kliver om bord på, och som höll Abbey klämd skulle fällas in och släppa ner henne på spåret. I verkligheten såg jag bara Abbeys klämda mage och sprattlande bakben och hörde hennes kvävda och ansträngde ljud. Jag höll en kylväska i andra handen och en ihoprullad tidning. Jag vågade inte ändra grepp och någonting, eller släppa någonting med risk att greppet om kopplet skulle ändras eller att jag i min chock inte skulle kunna kontrollera mina händer och kanske släppa greppen med båda händerna. Det kändes som om vi stod där i flera minuter, eller att tiden stod stilla, och inga ljud hördes längre. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag kunde inte böja mig ner, då skulle kopplet, det ända som höll henna uppe bli längre! Jag var bara totalt sammanbiten om att INTE tappa greppet om kopplet (ett flexikoppel dessutom som inte gav mig någon kontroll alls). Maja stod med Angus i famnen bakom oss för att han inte skulle se de andra hundarna som var inne i vagnen, då han gör utfall. Tillslut var det någon som tog tag under Abbeys framben och lyfte upp henne. TACK snälla människa vem du nu än var.

När vi gick in i tåget skakade jag så att jag knappt kunde stå upp. Och tåget var knökfullt. Alla stod helt ihopträngda och vi var ju tvunga att gå igenom hundvagnen till andra ändan där det inte var några andra hundar. När vi kom in och stannade i andra sidan av vagnen var det en kvinna som kommenterade och pekade att det var en kvinna i hörnet som hade hundfobi. Jag kunde knappt tänka längre efter det som precis hänt. Hon hade uppenbarligen inte sett vad som hänt, dörren var för långt bort, med allt för mycket människor som skymnde sikten för ingången. Jag sa att detta var hundvagnen och att det inte var så lätt för oss att byta plats. Hon sa att "ja men hon är jätte rädd". Tankarna flög i mitt hvuud, vart skulle vi gå då!? Vi fick ju inte plats någonstans, vi var omgivna av människor. Varför hade hon satt sig i hundvagnen om hon har hundfobi!? Kvinnan med fobi hade klämt in sig i hörnet. Jag bara stod kvar och höll Abbey på andra sidan av mig, och kämpade för att hålla mina ben upprätta, de skakade och nästan vek sig under mig. Abbey som alltid är fullt uppmärksam över allt som händer runt omkring henne verkade också alldeles chockad, dessutom var hon helt slut efter all fysisk anstränging idag. Hon satt bara rakt upp och ner och verkade allmänt hängig. Jag försökte lämna platsen och allt folk runt omkring mig. Satte mig ner där jag stod, och Abbey satte sig intill mig och lutade kroppen mot mig. Jag klappade henne långsamt och såg hennes ögon bli mindre och mindre. Hon hjäspade snart och började slappna av. Jag följde med hennes tillstånd så gått jag kunde. Trängde undan omgivningen. Försökte glömma katastrofen som faktistk slutat bra, kvinnan som klagat och kvinnan med fobi, bara fokusera på Abbeys närvaro bredvid mig.

Jag trodde nästan att vi alrig skulle komma hem men till slut klev vi innanför dörren till lägenheten. Gud vilken dramatiskt dag sa Maja. Jag kände tröttheten inta mitt medvetande. Och la mig ner på soffan. Maja kom med mat och så kollade vi på film. Efter att vi gosat en stund med Abbey som lagt sig utslagen på golvet.


Senaste teckningarna

Kände för att visa upp mina senaste teckningar också. De som är färdiga och några av de som är påbörjade (har nästan alltid flera stycken som jag håller på med åt gången).För första gången någonsin har jag gjort ett par porträtt i kol också, jätte roligt, för man kan smeta omkring den och skapa fina skuggor på ett helt annat sätt än man kan med blyerts.


T.h pitbull i kol , mitten chihuahua i kol, t.v pitbull i blyerts

  

Efter dessa påbörjade jag denna:

Ser ni vem det är?


John Lennon på mitt skrivbord



En liten inblick i mitt görande. Kände inte att jag hade något att skriva idag.


Nature of a Horse

Nu har jag startat en till blogg, vid sidan av denna, där jag kommer att ägna mig åt min andra hälft - hästen. (Ja, för den som inte redan visste, jag är en kentaur). Nej tro det eller ej men på denna nya blogg ska jag ägna mig åt seriöst skrivande då ajg verkligen vill utvecklas på mitt skrivande plan. Men på denna blogg kommer jag fortsätta att ha mer ett personligt och slappt förhållningssätt. Där jag helt enklelt skriver vad jag har på tanken. Och där jag använder mig av de egna påhittade ord och menadsbyggningar som kommit att bli vanliga här med tiden. Nu får jag utlopp för både och!


Adressen till min nya hästblogg är vad som följer: >>>http://naturehorse.blogspot.com/<<<



Och mitt första inlägg på denna nya blogg tänkte jag att jag kunde publicera även här för att ge en bild av vad som kommer att forma fortsatt skrivande, då detta inlägg förklarar min vision och kärnan i denna. 

Medvetenhet och min personliga vision

 

Under flera år har jag drivits av en längtan att hitta tillbaka till min inre natur, den natur som vi föddes i samklang med men som distanserats oss på grund av ett krävande och i många fall kvävande yttre. Igenom skolåren tvingas vi ut i en verklighet som egentligen inte har så mycket med verkligheten att göra. I själva verket är vi en endast unik skapelse likt alla andra av naturen skapta former, likt en blomma eller en häst. Men i dagens samhälle ser vi oss som separerade ifrån allt annat. Vi talar om naturen nästan som om det var någon utomstående i ständigt behov av omvårdnad och som vi själva har det yttersta ansvaret för och måste vårda. Men när växte vi egentligen ur vår roll som en del i själva skapelsen och blev till en allrådande huvudkaraktär som livet självt är beroende av. Givetvis behöver livet, naturen inte oss för sin existens. Livet, universum går vidare även om mänskligheten försvinner undan dess nuvarande form. Livet är den yttersta verkligheten och vi, människan har bara turen att födas med den unika förutsättningen att vara medveten om detta.

 

Men varför är så många omedvetna? Varför har inte fler insett att de är så mycket mer än bara en fysisk kropp med tankar och känslor? Varför är inte fler personer förenade med insikten att de kan leva i medvetenhet och harmoni med livet, här och nu? Slippa att leva i en ständig kamp med sina känslor och yttre omständigheters eviga hinder från att ta sig fram längs den planerade stigen och mot det slutliga målet där alla drömmar blir uppfyllda – framtiden.

 

Jag må kanske tala som om jag ägde all världens svar samt tro mig besitta rollen som världens visaste människa. Men när jag talar om mänskligheten talar jag inte minst om mig själv. Jag brottas konstant med mina inpräntade programmeringar och mina rutinmässiga tankar som ständigt talar om för mig vad jag bör göra, hur jag bör vara och hur jag når framgång – mitt ego med andra ord. Men jag har rent intuitivt alltid dragits inåt. Och genom att inte stänga av denna naturliga känslighet tror jag mig ha kommit fram till att det enda sättet att nå denna åtrådda kärna är att ”helt enkelt” sluta strida mot allt det yttre, och även att svårigheten ligger just i denna enkelhet.

 

För mig är detta, det medvetna varandet, nästan som något magiskt, trots att det ju egentligen är det enda i livet som är verkligt, då det ju faktiskt är precis det det är, livet. Då vi upplever livet, lever i nuet, lever livet(!) är vi direkt länkade med våra sinnen, vår kreativitet, vår intuition och med det vi upplever. Vi är inte fångade i tidigare upplevda intryck eller tankar om framtiden. Vi tar in omvärlden precis som den är i ögonblicket. Uppenbarelser, idéer och visioner kommer naturligt till oss. Vi blir entusiastiska och upplever harmoni och kärlek. Vi lever i en ständig ”aha-upplevelse”.

 

Och detta, detta varande, denna närvaro som endast uppstår då vi släpper allt yttre som tankar och känslor, tror jag är förutsättningen för att verkligen möta, verkligen känna hästen. I denna närvaro uppstår en direkt länk till allt annat liv då du nu är förenad med dina intryck. Som vi alla vet är intrycken förutsättningen för all kommunikation med hästen. Vi måste uppfatta hästens alla signaler och energi för bästa möjliga samspel. Detta faller automatiskt på plats då vi förenas med nuet och därmed hästen. Nuet är allt som är, just nu, runt omkring dig. Är du i närheten av en häst så ingår hästen i detta nu och du upplever hästen med alla sina sinnen och med din intuition.

 

Detta är kärnan i min fortsatta tid, och i allt arbete jag önskar lägga ner tillsammans med hästar, människor och andra djur här på jorden. Min drivkraft och min kreativitet leder mig mot förening och enhet, i livet i stort och i samspelet med hästen. Jag lever för att sprida denna vision och på så sätt sprida harmoni i både hästliv och i människoliv.

 

Sedan återstår att de hur jag lyckas med detta. Det första är att själv lära mig att släppa mina föreställningar och hämningar och leva i nuet. Men kanske kan jag få med mig några på denna resa…?

 


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0