>>>http://www.unshod.org/<<<

Nej nu kändes det som om det var på tiden med ett nytt blogginlägg. Jag har mycket planer och idéer som ligger i luften runt om kring mig och guppar förväntansfullt. Om två veckor åker jag med familjen till kära Vissevåg, Norge. Där stannar vi sedan en månad. Jag ska gå barfota hela månaden i alla väder, har jag bestämt. Jag är mycket inne på barfota hållning av hästar nu och läser jätte mycket om detta. Nu har jag även kommit in på barfota hållning för människor. Det borde ju vara självklart, och det kändes så självklart också, att styra in på det. Det är inte alltid så trevligt att gå barfota i stan. Jag har gjorde det rätt ofta när jag var mindre, trots allas "uee så äkligt med allt smuts!", jag gillade det. Och jag har ju alltid gått barfota på sommrarna i Vissevåg (vårt sommar ställe i Norge, för den utomstående). Men inte på promenader och så. Problemet för mig är MYROR. Jag tycker det är jätte obehagligt med myror. Jag älskar dem som de varelser det är, de är helt fantastiska! Man jag tycker det är så obehaglit att de är så agressiva och hugger fast i ens skin om man råkar störa dem i deras vardagsaktiviteter.

Igår var det examensfest för Mamma och Malin här på gården. Stor fest. Det var jätte roligt. Nu ikväll har Max, grannen studentfest här nere, men jag har brutit av min närvaro där. Kan inte vara social så länge i sträck. Tycker om att sitta så här i utkanten och syssla med mitt. Fönstret är öppen och jag hör minsta ord. har ständigt full koll på min omgivning. Men här sitter och jag och är osynlig och kan bevaka och observera utan att påverka och känna mig påverkad. Men jag är inte så osocial som jag trott innan. Jag vill vara runt omkring umgängen, bara inte mitt uppe i dem. Bara en stund, med vetskap om att jag när som helst kan knalla undan och vara för mig själv. Hur ska min framtid se ut om jag är på detta sättet undrar jag. Ska jag någonsin kunna ha en familj? Tänk mig vara en mamma med ett par barn och en man. Plötsligt försvinner jag och sätter mig och skriver i något ensligt hörn eller går ut i skogen och sitter på en sten och tittar på trädkronorna och lyssnar på tystnaden. Fast jag kan inte ens tänka mig själv i rollen som mamma, någonsin. Vad ska det bli av mig egentligen? Det var en liten flicka på sju år som blev min lilla kompis igår på festen. Hon var så intelligent och sund i sitt beteende. Jag blev jätte glad i henne och det verkade ömsesidigt hon kramade och klängde och frågade det ena och det andra om både det ena och det andra. Hon hade jätte fin energi med hundarna också och Abbey som är jätte osäker med barn reagerade knapp på att hon var ett barn. Jag trivs så bra att vara med barn och känner en stor kärlek för dem.

Vad är barn egentligen? Egentligen finns inte barn, det är bara en illusion. Barn är inget mindre än människor precis som människor i alla andra åldrar. Det blir ibland nästan som om man särskiljer dem som av ett annat folk i vårt samhälle? Självklart beter man sig annorlunda mot en som är 5 år och en som är 35. Men det beor ju på yttre faktorer att man gör det. precis som i umgänget med allt, en hund en som talar franska, en som är döv, en som är förståndshandikappad eller en som är en blomma. Man förhåller sig till andra delar av naturen, vilken varelse det nu må vara i stunden, i vilken skepnad. Nu pratar jag om självklara saker egentligen, det är få som verkligen ser barn som annat än människor. Men på något sätt är det ändå så det blir i samhället. Barn är barn och vuxna är vuxna. Och äldre är gamlingar.

Det här har jag lust att skriva mer om en annan dag. Om hur vi borde förhålla oss till förutsättningar och inte kategorier. Till en varelses sätt att ta in omvärlden och inte till ett av systemet förutfattat mönster av hur något förväntas bete sig. Då tror jag varje individ känner sig mer sedd och får förutsättningar att leva ut sin natur efter hur den är just för stunden, hela tiden!

Hoppas att folk förstår mina meningar och dess uppbyggnad.

Kram Mathilde

Gud vad allting är styrt, styrt av samhället. Men gud vad härligt att upptäcka människor där ute som har insett, sett förbi alla präglingar och sorteringar som samhället gör för att få dela ut platser till levande varelser, där de kan utföra sina ickelevande arbetsuppgifter. Skolan är något sam jag alltid haft starka känslor kring. Jag är glad att jag har lärt mig skriva och läsa, så klart, men det har egentligen inget med skolan att göra. Det råkar bara vara så att det varit där som jag lärt mig det. Det hade lika väl kunnat vara på något annat sätt. Det var inte skolan som kom på skriften och språket i övrigt, det vad människan. Människan är fullt kapabel till att lära utan dagens skolsystem. Det är bra om vi har ett system som ser till att alla blir omhändertagna och får möjlighet att lära. Men det är inte ett sådant system som skolan eller samhället i stort genomför idag. Barn hamnar i kläm på grund av att de inte kan anpassa sig till systemet. Och systemet tar inget personligt hämsyn. Systemet har inga männskliga känslor.

Jag vill verkligen ägna mitt liv åt att sprida vad min intuition säger mig är en sund och  kärleksfull väg. Och jag tror mer på människans intuition än på samhällets system som under åratal uppståt som resultat av människans ego.

Om hemundervisningen bli illegal i Sverige (vilket tycks vara fallet), så flyttar jag definitivt utomlands om jag någon gång får barn. Mina barn ska inte behöva tryckas in i ett system som inte ser dem eller respekterar dem som unika personer. Jag är 110 % säker på, jag vet(!) att jag inte hade haft de sociala problem och hämningar som jag har idag om jag inte gått i en vanlig skola där jag jagades av kraven att formas efter ett särskilt mönster, inte fick vara ute i verkliga livet och träffa människor av alla sorter och erfarenheter eller få röra mig fysiskt som jag behövde, och som barn över huvud taget behöver och uppleva livet med egna ögon (inte genom skolböcker och filmer utan genom verkliga händelser och möten).

Här hittade jag tre videoklipp på Wern Palmius, en av Sveriges bästa speciallärare/pedagog som pratar om skolans dålda mål.

"Författarna David Bornstein och Susan Davis försöker i sin bok, Social entrepreneurship – what everyone needs to know, ge en bild av vad som görs runt om i världen för att minska miljöförstöring, korruption, fattigdom och andra sociala problem. De ger en helt annan bild av världen än den jag tidigare trott varit allenarådande sann."

"Vårt samhälle är uppbyggt på en förväntning att alla ska klara sig själva. Ingen förväntas ta något ansvar utanför den egna familjen förutom genom att betala skatt, ev. göra militärtjänst samt lyda lagen."

"En förändringsmakare vill försäkra sig om att goda idéer rotar sig och får utrymme att växa. När goda idéer växer förändrar de människors sätt att tänka och uppföra sig i samhället. Det ger en enorm tillväxtpotential."

Vi måste föra in valmöjligheter i samhället som ger människor möjlighet att följa naturen och hjärtats väg. Det är vägen ut ur vår destruktiva kultur. Inte kämpa emot. För det vi kämpar emot finns inte längre om vi går en annan väg.

Ett tips, om du längtar bort, och vill följa din längtan är:

WWOOF

Om du vill bort från din fysiska plats, där din vardag befinner sig idag, men kanske inte har pengar eller kontakter, kan du besöka WWOOFs hemsida och hitta en gård som vill ta emot dig. Det finns gårdar över hela världen anslutna till WWOOf och du får bo där gratis i utbyte mot att du jobbar på gården några timmar om dagen. Det är ekologiska gårdar och många har permakultur som filosofi. Lär känna underbara människor och kom nära naturen.

Vi måste få reda på att det finns alternativa vägar. Man måste inte skaffa en karriär inom samhällets ramar. Du måste inte kräla dig fram genom snår av lagar och mydigheter för att nå dina drömmar. Vi måste hjälpas åt nu att få ut dessa möjligheter till folket.

Bilden föreställer ett så kallat salladshuvud...

När jag gick i åttan - nian på grundskolan och började komma överfund med att jag en dag inte skulle gå i skolan längre, bestämde jag att jag skulle ägna mitt liv bland annat åt att kämpa för att befria andra barn och ungdomar, de som kom att ta över skolbänkarna efter mig, från denna frihetshämmande och nedbrytande process som skolan tyvärr bistår med till mänskligheten idag. Jag hade ingen aning om hur. Jag bara visste att det fanns bättre saker att ägna sin barndom och ungdom åt än att sitta inomhus dagarna i ända, år ut och år in och höra på vad andra människor lärt sig efter att deras skoltid varit över. Givetvis tycker jag det är självklart att alla ska lära sig läsa, kunna uttrycka sig skriftligt och muntligt så att de blir tillfredställda på det området i sina liv. Men jag tycker skolan är totalt fel på det. Det är strikt och inte anpassad efter barn, ungdomar och andra människor.

Jag ville bara skriva det. Måste påminna mig själv om hur otroligt stark den viljan att påverka skolan var då. Hur otroligt mycket jag led av skolan, även om jag inte blev mobbad eller hade dyselexi. Jag minns ett exakt ögonblick då jag satt i korridoren och led i tanken med alla kommande generationers elever. Det är ju en lättnad att många elever är lagda så att de kan trivas i skolan, för det mesta. Men skolan är fortfarande en plåga för vad jag skulle tro var en majoritet (alla fall på måndagar och dagen före prov). Inte för att man inte ska utsätta sig för jobbiga saker, så klart man ska det ibland (tror jag). Men nej, jag märker att jag fortfarande inte kan tänka på skolan utan att elda upp mig. Det är svårt att peka på något specifikt som är fel, det är liksom hela grunden. Man arbetar för att sprida kunskap, men kunskapen man sprider är ju det mest ytliga i universum, det finns ingen djup mening i vad man lär ut. Det är den ytliga kunskapen, som gräset på jordens yta, den som byts ut hela tiden. Skapa ett ställe för barn och ungdomar att komma till regelbundet under sin barndom och ungdom där de visas vägen till sin egen kärna (till kärnan långt långt under den ytliga jord, där gräset växer, till den glödande kärna innerst inne). Det vi lär oss i skolan är bara samhällets föda, maten som samhället lever på. För att allt ska gå runt ekonomiskt och materiellt. Vi lär oss inte att det vi lär oss i skolan bara är teorier som kommer ifrån andra människor precis som oss själva. Vi lär oss inte varför vi ska lära oss det som står i böckerna. Vi lär oss inte inse att böckerna inte finns på ritkigt, att det bara är partiklar vibrerande i ett tomrum. Och att dessa böcker bara finns till i varje elevs sinne. Att verkligheten är individuell, vi har alla vår egen, att vi skapar verkligheten själva. Att vi är så otroligt betydelsefulla, vart enda en av oss. Att universum uppträder genom varje individ.

Sånt lär man sig inte i skolan, sånt lär man sig efter man slutat skolan, om man inte glidit ifrån sin kärna för mycket och söker verkligheten i den materiella världen, i samhället, den enda verklighet som blivit presenterad och inpräntad under åratal i ett klassrum. Det verkar som om jag fortfarande är bitter efter min skolgång... Hmm. Det var ett tag sedan jag tog upp saken faktiskt, i mitt sinne. Men jag vill nu försöka minnas. Och då kommer lite känslor tillbaka. Antar att det är bra. Men jag är medveten om att inte låta de ta över. Jag vill inte bryta ner skolan. Jag vill bygga upp något nytt. Jag vill får eleverna idag, som kanske känner precis som jag kände att inse att de är mer än elever. Att de inte är ensamma. Att det finnt hopp. Att deras framtid inte beror på morgondagens prov i historia. Att det finns en väg för dem, och att dem själva skapar den i denna stund. Jag är så full av glöd för att stötta dessa människor. För jag vill inte att någon ska gå igenom det mörker jag upplevde under den tiden. Snälla, om du är i den situationen nu som jag skrivit om, snälla känn dig fri att maila mig och skriva av dig om hur du känner. Jag är så öppen att lyssna på dina känslor och tankar. Min mail är [email protected]

Jag finns på jorden för att finnas till för allt och alla. Känn dig välkommen att kontakta mig om du känner för det. Verkligen! Jag brinner för att hjälpa alla. Så... :) <3

Gud, vad jag blev blödig. Men, jag känner så starkt för detta. Är full av kärlek och medkänsla för dig som känner hopplöshet och längtan efter något mer.

Jag tänker på att kanske starta en till blogg, som jag driver på engelska. Jag har sån lust att utvecklas i det språket för att kunna nå fler människor i framtiden. Det finns så många underbara människor i världen som jag för tillfället är för blockerad för att nå. Både psykiskt p.g.a rädslan som jag låter blockera mig. Men även praktikskt då jag inte har ordförrådet att uttrycka mig som jag känner för, på engelska, och knappt på svenska. Att skriva är en annan sak, då finns inte rädslan där som är en stor skurk i dramat. Vad den gör annars är att blockera som moln på himmlen, så att hjärnan inte kan hitta rätt kanaler. När jag sitter här och skriver har jag inte de spänningar som det sociala skapar i en fysisk diskussion. Men även att skriva på engelska hindrar mig från att uttrycka. Så, där tänker jag en blogg på engelska är en perfekt väg att gå för att komma in i språket rent praktiskt.

Men jag vill inte skiljas från Globalthoguth för det! Den har blivit som en vän för mig, som alltid lyssnar på allt knäppt och vansinninigt jag har att säga. En vän som inte hindrar mig genom det sociala spänningar jag annars får, men som dock heller inte uppfyller det sociala behovet man har som levande varelse. Jag ska skriva på båda bloggarna parallellt, tänkte jag.

Så fin dag det var igår. Våren och sommarsässongen invigdes med grillning på gården med massa fina strålande människor, och sedan promenad till tallriken där bålet brändes. Synd bara att de inte kan uppskatta naturen i sig utan måste dränka upplevelsen i ljus från en miljard strålkastare. Det hade varit så mäktigt med bara de stora träden runt om som omfamnade ett mörker med en stor mäktig eld i mitten. Alla stråklastare i olika färger och mönster förminskade bålet i sig tyckte jag. Ljuset är ju också häftigt, men på en ljusshow, nu skulle ju elden vara i centrum! :( Lite synd...

Nu ska jag skriva ner en liten text om samhället, haha! Sen ska jag ut och fortsätta på gården.

Aloha!

Sent igårkväll satt jag vid köksbordet med värmeljus och musik och kände in stämningen. Självklart hade jag även papper och penna och det resulterade i följande.

Sitter här och tänker på hur mycket vi är som eld. Framför mig har jag fyra värmeljus, fyra små lågor. Det slog mig precis hur precist det kan översättas till oss människor. Lågorna jag tittar på är alla samma. Alla fyra är samma fenomen, samma, vad ska man kalla det, energi, samma ting. De är samma här som på andra sidan jordklotet. Alla lågor som existerar i detta ögonblick är samma eld. De är separerade men samtidigt inte. Samma källa, samma helhet som existerar kosntant, men som en yttre "nyckelkod", ett visst mönster av händelser som låst upp denna eviga och konstanta källa och fört in den i den fysiska världen för en tid.

Vi är exakt det samma, vi är alla samma ljus, vi är lågor av samma enhet. Som tänds utifrån en inbördes kod, utifrån samma förutsättningar. Den mänskliga koden i det här fallet. Den som tänder en låga som varar för en tid, slocknar och sedan tänds igen i en ny samling av materia någon annanstans på jorden. Vår existens försvinner inte bara för att ett liv slocknar. Existensen bara brinner i olika materia. Just nu brinner mitt liv i den materia som jag består av för tillfället. Det är upp till mig att hålla brasan vid liv, stoppa in nytt brännbart material och föda elden med det som brinner bäst och längst så att jag kan hålla min egen låga frisk.

Jag kan släcka ett av ljusens lågor nu, och jag kan tända det igen, det är samma närvaro som innan. Det spelar ingen roll hur stor elden är, det är samma närvaro. Dessa små lågorna är det samma som en enorm skogsbrand. Det är alla bara fönster till något mycket större än alla storlekar som någonsin kommer finnas.

Detta är såklart bara självklarheter. Men när man verkligen känner det ända in i själen, så känns det som en upplysning. Jag är tacksam till elden. Att den gav mig denna stora liknelse över min egen skapelse och existens. Mänskligheten. Jag känner kärlek. Och även kärlek är en perfekt liknelse för detta. Alla upplevelser av kärlek är samma kärlek som för tillfället strömmar genom det fysiska.

Nu, imorgon bitti kl 05.00 sätter vi oss i bilen (är tanken). Vi åker till Norge för att fixa i ordning hytta iför nya det nya årets varmare hälft. Det ska bli så obeskrivligt underbart att öppna bildörren och springa ut i den älskade Vissevågsluften och se alla bekanta kvistar och mossbitar. Och resan upp, med hela älskade familjen (Haha, i ögonblicket jag skriver hela älskade familjen hör jag pappa i köket "FAAN!". Lite komiskt, men inget ovanligt när han håller på med matlagningen.) Hur som hälst, att sitta i bilen och vara på väg, kunna sitta och lyssna på musik och studera landskapet som glider förbi utanför. Det är en sån trygghetskänsla för mig (när det är med min familj och till Norge vi åker). Det är bara så tråkigt att man fiser ut massa koldioxid hela vägen upp bara! Och så har jag gått och blivit lite farträdd på gamla dar också. Jag är börjat bli så rädd för att krocka, eller att någon ska krocka med oss, eller vad som helst. Vill inte tänka på det. Så, nu tänker jag inte på det mer!

Det är så tråkigt att jag inte kan lägga upp bilder på bloggen mer! Den bara hänger upp sig VARJE gång jag försöker! Traahh! :( Ville visa bild på mitt magnifika gigant äpple som jag och mamma köpte idag på torget. Jag är fortfarande proppmätt!

Jaja, jag är tillbaka söndagkväll!

Ha en glad påsk!

Fem dagar sedan jag skrev sist. Ville bara göra en liten uppdatering. Idag var vi i Vallåkra naturområde, mina föräldrar, hundarna och jag. Det var underbart, jag kände mig HEL! Jag och hundarna sprang på en äng och vi åt lite gräs (ja, jag kunde inte låta bli, bara lite) och maskrosor, tussilago och kirskål.

Jag håller på med lite olika projekt just nu. Och jag har börjat vlogga lite smått. Jag har svårt för att uttrycka mig i tal då jag hämmas av rädsla att ta plats och höras. Men jag tänker att om jag bara fortsätter att prata så här inför en kamera så vänjer jag mig. Och jag vill ju hitta min plats... Så snart ska jag lägga ut små videos där jag babblar lite istället. Fortsätter såklart skriva ocskå, man gör vad man känner för, helt enkelt, och vad man tror och känner leder en i rätt riktning.

Nu måste jag gå, tack för att du tog dig tid att läsa.

Besök hemsidan här ---> http://www.regenerateyourlife.org/.

Shit alltså... Igår kväll var jag riktigt nere. Jag grät. Jag kände mig otroligt fast. Och den möjligheten finns här som en del av mig hela tiden, möjligheten att åka ner i det tillståndet då jag ser hur min vardag ser ut i jämförelse med vad jag behöver och önskar i mitt liv. Allt jag vill i mitt liv, och saknar i min tillvaro är tre saker:

1. Människor som är som jag, eller bara en enda... Någon som tänker och ser på saker, som känner som jag, eller i samma rikting. Någon som ser hur världen ser ut och inte bara fortsätter i samma spår. Någon som tror på godheten och som låter godheten verka genom en själv. Någon som ser fina saker och vill framhäva dem i livet.

2. Natur. Att vara nära naturen, i naturen. Känna dess existens. Se den växa.

3. Sprida hopp till folk som sitter i samma hopplösa situation som jag gjort hela mitt liv. Som längtar och längtar och vill så otroligt mycket men känner sig ensamma och missförstådda. Som är vilse i mörkret av sin egen skugga.

Det är dessa faktorerna i livet som gör att jag känner mig hopplös, för de finns inte. Jag vet inte hur jag ska komma dit... Jag bor med en familj som alla arbeter åt att anpassa sig till samhället och inte pratar om lösningar att anpassa samhället till oss! Min enda vän jag har i denna delen av världen tar medicin mot sin ADHD och är helt totalmaskerad av masker och roller för att passa in och jag träffar henne aldrig längre. Min andra vän finns på andra sidan jordklotet. Jag bor i en lägenhet mitt i stan och är omgiven av människor och bilar så fort jag går utanför dörren. När allt jag vill är att vara ute så mår jag dåligt så fort jag går ut. Och jag är fängslad av mina egna sociala rädslor som hindrar mig ifrån att nå de människor jag längtar till. Spänningar gör att jag inte ens når mig själv. Och igår blev det bara för mycket, jag tittade nämligen på TV. Jag slogs rakt i hjärtat av hopplöshet. Av hur sjukt allting är. Hur dåligt människor mår, av en osynlig obalans, en sjukdom som inte ens räknas som sjukdom, egot. Av hur männskor lever och inte ens vet om att det inte mår bra. Att deras liv går ut på att söka lycka och tillfredställelse när de heöa tidn har det där inom sig själva, när de bara inser det. Att vi tvingar våra barn att sitta i skolbänken och börja samma strävan efter att bli en konsument och arbetare, företagare, politiker osv. Jag vill verkligen inte sprida hopplöshet på min blogg och undviker att prata om det. Men ibland behövs det. Man behöver prata om det sjuka ibland medan man fokuserar på förändringen. Men man behöver stöd också. Man behöver varandra. Man kan inte kämpa i ensamhet hur länge som helst. Eller kan man det?

Jag har anat att en del människor tragiskt nog blir misstänksamma när någon brinner för att bara sprida hopp och ljus i tillvaron. Det finns personer som verkligen bara vill och känner att dess mening i livet är att få folk på rätt väg, bli glada, friska och tro på sig själva. Jag själv är en sådan person (bara det att jag har mig själv att hjälpa först). Och jag har upplevt, mest när jag ser andra entusiastiska personer brinner i sitt engagemang för vad de gör blir mötta med misstanke och tvivel. Det känns som att de misstänksamma människorna är hämmade av tidigare skador i livet. Av skador som sårat deras sinne och själ. De tror inte att någon kan engagera sig så mycket utan att ha en plan, en baktanke, till exempel att tjäna pengar. Men om man verkligen tror på något och känner för det i hela sitt hjärta så vill man hellst inte tjäna pengar. Man vill att själva syftet ska komma ut, spridas! Tyvärr är det ju så i denna stund att man behöver pengar för att klara sig i samhället och även de som bara vill ägna sina liv åt att sprida ljus och kärlek måste tjäna pengar på något sätt. Då kan det ju vara bra att kombinera detta så att man kan ägna all tid åt det och ändå få ihop pengar till vad det nu är man ska ha pengar till, mat, kanske? Men själv tycker jag att handlingen är renast när den inte drar in pengar alls. Alla fall ska den inte kosta något för personerna man vill ge hoppet, eller vad det nu kan vara.

Det är svårt, det här med pengar. Men jag hoppas att framtiden kommer att vara ljus, utan några pengar som alltid står i vår väg och skuggar vår sikt. Men det var inte pengar som det skulle handla om. Utan människors misstankar om godheten. Det är som att vissa inte ser godhet längre, och inte kärlek heller. Det är viktigt, kanske det viktigaste av allt på jorden i dag, att dessa personer får uppleva det själva, inom sig. Att de får känna något som skapar en gnista av äkta hopp och tro. Inte tro på någon särkild gud, utan tron på sig själva och resten av mänskligheten. Tron på att denne är lika med alla och alla är lika med denne. Tron på att vi när som hälst kan förändra allting i precis den rikting vi har i åtanke. Förståelsen för att det är precis vad vi gör! Men att vi så länge vi inte ser det goda, styr världen, samhället i fel riktning - mot seperation, istället för enhet.

Jag vill bara gråta!! Det är fan sinnessjukt hela alltet!! Släppa ut radioaktivitet i havet. Hur kunde de få bli så från första början!? Hur kan man bygga när man "inte har något annat val" än att handla så här vid en sån här olycka. Det kan ju inte vara någton alternativ! Har man inte lösningar som inte innefattar att någon som helst radioaktivitet kommer ut så skapar man inte det från första början! Vilket skulle innebära att vi inte hade några kärnkraftverk vilket skulle vara underbart med tanke på att vi inte behöver dem och att dem kan vara undergången för mänskilgheten och alla andra nuvarande fysiska former av liv!

Under den senaste perioden av mitt liv har jag utvecklat ett nytt uttryck, kanske man kan kalla det. Jag kallar det för "rörelsen" och jag tror att det är samma sak som nuet, helheten, livsenergi (qi), gud, livet och allt vad det kan tänkas kallas. Men från början så kom det då jag pratar med min mamma (som är den enda personen på jorden som jag har konversationer med för tillfället) och vill förklara känslan som jag tror löser alla problem. Vi kan koppla upp oss själva på "rörelsen" när vi vill. Det är bara att öppna upp alla sjätte sinnen vi har och släppa allt som vi har på de första fem. Eller, det är bara att koppla bort känslan av att man är begränsad till att vara i sin egen kropp. Man kan känna (istället för "man kan tänka") att allting, luften, rymden (alltså omgivningen som bara är) omkring en och ens kropp är ett. Som om man simmar i ett oändligt har och kroppen smälter ihop med strömmarna i vattnet, blir ett med det. Jag tror också att det är denna rörelse som man ansluter sig till då man gör Chi gong. Man helt enkelt ansluter kroppen till något större. Till det enda stora. Till själva rörelsen.

Allting förändras, livet är förändring, fast samtidigt är det konstant. Rörelsen är det konstanta som allt fysiskt flyter omkring i och i denna dans är förändringen. Men i vårt samhälle så har jag sett att vi delar upp rörelsen i små rörelser. Jag såg en kille idag som gick framför mig på trottoaren. Han hade stora muskler och jag tror de var rätt stela, det såg ut så, och rätt som det var så gjorde han två hastiga rörelsen. Det syntes tydligt att de var separerade. De var avbrutna ut själva rörelsen. Ett knyck åt vänster, och ett åt höger. Som för att sträcka ut musklerna i ryggen. Och det är precis vad jag tänkt på så länge. Vi har halkat ur rörelsen och som konsekvens av detta blir vi stela och sjuka. Vi blir tvugna att stretcha för att få musklerna i form. Och i stretchingen så lär vi oss den rörelsen och den rörelsen och den rörelsen. Den ena rörelsen efter den andra. Och det är inte det att det skulle vara fel att stå i en ställning och låta en viss muskel töjas ut. Det är ju jätte skönt! Och om kroppen tycker något är skönt så är det förmodligen rätt. Men vad jag syftar på är just det att vi kommer in i ställningen genom ett tomrum, då vi varit separerade från "rörelsen". Jag känner att det rätta är då vi är i rörelsen och utan att lämna den stillar rörelsen så att vi liksom går ner i slowmotion så mycket att vi fryser ögonblicket så att det nästan nästan står still. När vi vill lämna "ögonblicket" så skruvar vi upp rörelsen igen och vi är då fortfarande i detta medvetna tillstånd där vi aldrig styr kroppen i omedvetenhet utan följer den känsla som uppstår därför att vi har en kropp och då vi är i den.

Jag har kommit på att man kan träna på att vara i rörelsen då man ligger och bara andas. Genom själva andningen. Genom att sluta tänka på andningen som två andningar, in- och ut andningen. Tänk, känn istället andningen som en hel rörelse. Då du tagit en djup klunk med luft in i lungorna så känn efter hur luften liksom långsamt långsamt vänder där innerstinne och går åt andra hållet, luften glider ut. Det går inte att förklara, jag ser det som en bild i huvudet. Som en form som vänder sig ut och in och ut och in. Eller som en mörk ton som ebbar ut till nollpunkten med utan att förvinna ökar igen och blir starkare och starkare tills den nått sin höjdpunkt och krymper i styrka igen. Men man ska inte styra rörelsen själv. Man ska känna den, vara medveten om den, gå in i den. Om vi tänker på andningen då så blir man ju bara anfådd om man försöker styra den med intelektet för mycket. En övning man får lära sig för att stressa ner är ju att hålla andan efter varje in- och utandning. Men detta tänker jag bara är en förenkling av rörelsen som förstår den egentliga förståelsen, eller känslan. Man kan ju anpassa hastigheten på rörelsen. Är i "rörelsen" och fokuserar på andningen så blir det nästan som om man fokuserar på punkterna mellan in- och utandning. 0 punkten och 100 punkten. Och man kan dra ner på hastigheten i dessa två punkter, stanna i dem längre. Bara inte lämna dem!

Så den här "rörelsen" har blivit stor i mitt liv. Det är till den jag försöker ansluta mig till så fort jag känner att jag är stressad, irriterad eller har ont någonstans. Om jag känner mig belastad i kroppen, i leder och muskler så ansluter jag mig till rörelsen och då lufter den upp kroppen så att jag slipper anstränga kroppen för att göra det. Det är som att vara i havet, återigen, havet lufter upp kroppen. Så vi kan vara i havet när vi än vill!

Kanske är det denna "rörelse" som man ansluter sig till i meditation. Den stillhet som ligger bakom allt. För när vi är i rörelsen, så upplever i inte den som en rörelse utan som en stillhet. När vi står vid vägkanten susar bilarna förbi i all hast, men innuti bilen är det helt stilla.