För mycket, för lite, för virrat

Ena stunden välbehag, hopp och tro på mig själv. Andra stunden obehag, hopplöshet och misstro till mig själv. Tredje stunden totalt förvirrad av alltihop. Jag känner att språket åter börjar bli otillräckligt. Det är både en lycka och en olycka. Det separerar mig från andra. Men den utvecklar min förståelse för omvärlden på något sätt. Min "tänkartanke", den som jag har när jag filosoferar, den är helt utan ord. Det är visuell och består mest av märkliga sammansättningar som bara spelar någon roll för mig. Det som känns frustrerande är när den tanken, "tänkartanken" är i en period där inte mycket är sammanflätat utan utspritt som olika, ja vad man nu ska kalla det... när den är i prosess. När man ser det men inte kan sätta ord på det helt enkelt. Eller när man känner det inom sig men inte kan beskriva det. Det är inte så viktigt att beskriva en känsla om det inte är för att den beskriver ett helt samanhang, situation eller tankeresultat som jag vill förklara för någon. Känslor ska i allmänhet uttryckas, visas. Men dessa känslorna är sådana som uttrycker en förståelse i min egen kropp, hjärna. Och om jag ska uttrycka den vidare till omvärlden måste den vara i ord. Eller kanske, kanske kunde den uttryckas i konst, på någon stätt? Men jag är inte utvecklad på det planet. Jag kan inte göra konst. Kanske är det för att jag är för blockerad. Egentligen kan nog alla människor göra konst. Det kanske till och med är därför vi finns? Men har man kört in hjärnan på trånga banor som blivit till ens verklighet så är det inte lätt att släppa lös någon kreativitet. Hjärnan är fast i dessa gamla spår som nog främst rädsla format. Vad som behövs är att öva på färdigheter. Öva på att öka medvetenheten. Närvaron. Så att kreativiteten inte håls tillbaka. Det är kanske då mina förvirrade inre bilder hittar en väg ut? Kanske är det orsaken till mina problem av detta slag. Min känsla av att inte kunna uttrycka mig. Inte bli förstådd. Knappt förstå mig själv emellanåt. Kanske behöver jag andra uttrycksformer än språket, bara det att min kreativitet, min spontanitet är fast bakom beteenden som lärts in genom mina fobier och hämningar. Ja, det låter logiskt. Tack och lov att jag tar mig tid att skriva. Det är som att ett system sluts genom att mina fingrar trycker på tangenterna och mina ögon läser på skärmen så blir det en sluten cirkel som talar om för mig hur läget ser ut käslomässgit. Fast nu kan ju folk utifrån följa min inre prosess. Frågan är bara hur begripligt det är för utomstående.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0