Rihanna - ett liv ovan molnen

Tittade på Skavlan idag med mamma och pappa. Jag gillar hans val av gäster, blandningen. Idag kom Robert Gustavsson, två kvinnliga skådelspelare och komiker en Svensk och en Norsk, varför minns jag aldrig namn? Det kom en annan kvinna som hade jobbat med näringsliv. Det kom två hundar. Och så kom Rihanna. Skojig blandning det.

Jag vet inte om jag är konstig här, men för det första så skiljer jag på den världen jag lever i och den världen som jag bara ser genom TV rutan, då menar jag andra länder, och särskilt USA. Jag kan verkligen inte koppla ihop de två världarna. Det är som helt enkelt olika dimensioner för mig. Först kommer Robert Gustavsson in och samtalet är liksom ett samtal. Det är naturligt, självklart och vardagligt. Sen kommer Rihanna in. Ja jag vet inte vad jag ska säga. Bara man tittar på henne kopplas den vardagliga världen bort och man far in i någon sagovärld där allt är av gummi, till och med människors ansikten, och kroppar. Ögonvitorna lyser vitt och likaså tänderna. De sköna lite sarkastiska samtalen förvandlas till en fridfröjd trudelutt där man svarar utan att tänka (för det sitter i ryggmärgen), vad man anser passa utifrån situationen, hela tiden med ett lättsamt leende på de glänsande gummiläpparna.

Jag gillar många av Rihannas låtar. Men vad ska man få lov att offra för musiken? Jag menar det livet hon lever går ju inte att leva i längden. Man måste kunna förändra de sättet som artister lever. Man måste ju! Hon berättade att hennes hem är i LA men för det mesta bor hon på flygplanet. På flygplanet och hotellrummet. Kommer folk att någonsin inse hur tvunget det är med en ändring här? Vem börjar? Artisterna? Politikerna? Du? Jag?

Kan vi göra någonting. Vägra gå på konserter? Jag gillar inte att tvivla, men jag kan inte lura mig själv här. Inte många skulle strejka till att gå på konsert. Eller, har jag fel? Är det ens en lösning? Hur, var och när börjar denna förändring. För den måste ju ske. Ett sådant liv är inte hållbart. Tänk då så många tusentals sådana liv det finns! Och det är inte bara flygplanen, hela livsstilen, konsumtionen, det går inte.



Jag (vänster), i min period som gummimänniska,      
lilla Maja till höger inte lika mycket gummi.


Okej man ser mig inte här men man ser nästan stilen - 
Konsumtionsmänniska, eller vad säger ni? 
Fram med fördommarna bara!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0