En vandring genom en sinnesbild

Min tillvaro känns som en ständig balansgån. Någonstans mellan att känna mig hopplös och hoppfull befinner jag mig. När läget känns under kontroll, när jag har en klar bild över allting i skallen, när alla färger och nyanser som mitt liv består av är i lämplig komination och uppdelade på rätt sätt, då känns allt hoppfullt och jag får energi att se på tillvaron omkring mig. Så fort jag ser på tillvaron omkring mig blir jag sprängfylld av ideér, projekt och tankar och jag riskerar att trilla ner i hopplösheten. När jag får för mycket uppgifter och måsten rasar jag ner i hopplösheten. När jag ska prestera någonting likaså.

När jag befinner mig precis under sträcket för hopplöshet/hoppfullhet och alltså håller på att dala ner mot hopplösheten så känner jag panik över att tappa fotfästet och kasa ner. Då gäller det att klamra sig fast vid de strån av hoppfullhet som hänger ner över kanten och hoppas på att de är tillräckligt starka för att hålla mig kvar. När jag hänger där och klamrar mig fast är det otroligt svårt och riskabelt att släppa en hand och med den beta av de måsten som tynger mig. Men trots allt så är det det som ska till.

När jag befinner mig längst ner kan jag knappt andas, och utan syre i hjärnan blir måstena ännu tuffare att klara av, allting är mörkt och jag ser knappt måstena framför mig vilket gör det svårt att få ett grepp om dem. Men jag känner dem, de omringar mig, så jag måste hasa mig fram genom dem för att komma någon vart. Varje varv där nere tömmer mig på energi, och många varv kan jag vimsa omkring innan jag får grepp om något. 

Men på något sätt, då en ljusstrimma som ett mirakel lyckas ta sig ner i hålet från hoppfullhetens skinande sol där uppe, då en vän hjälpsamt lyser med en ficklampa så att jag kan se mig omkring, skapa mig en bild om min omgivning i mörkret, eller då lite av hoppfullhetens hoppfulla atomosfär lossnar från hoppfullhetens sky och av en slump råkar trilla rakt ner i mitt hål, då, på något sätt får jag energi och kraft att ta mig upp.

Jag har de senaste veckorna befunnit mig precis ovanför strecket som avgränsar de två halvorna, och jag har öppnat mina ögon, mina sinnen. Jag har tillåtit hoppfullhetens sol att lysa på mig, låtit den värma upp mig efter månader i kylan på hopplöshetens botten. Jag känner styrkan återvända. Viljan av att vilja hålla mig kvar på hoppfullhetens stabila yta, där starka strån av hopp frodas under mina fötter.

Efter varje fall ner i hopplöshetens avgrund blir man lite klokare. Jag har lärt mig att jag måste använda mitt förnuft för att lyckas hålla mig kvar på ytan. Lärt mig strukturera upp tillvaron så pass att måstena inte skymmer min sikt och jag trampar ner i ett hål igen. Men det är endå två sidor som strider! Förnuftet mot en annan sida som jag inte vet vad jag ska kalla. Möjligtvis kan jag kalla den "känslan". För på ett sätt handlar det om att inte känna för mycket.

Som jag sa innan, när jag ser på tillvaron omkring mig, riktigt ser den. Då händer det att jag ramlar ner, samtidigt som jag ser mig omkting så måste jag hålla koll på marken framför mig, annars kanske jag trampar i ett hål. För det finns hål här och där, och håller jag inte uppsikt framför sig så... Samma sak gäller om jag går baklänges, alltså om jag går och tittar bakom mig. På förgågna tider.

Det kan också hända att jag blir så upprymd av hoppfullheten att jag flyger iväg som en balong. Så vida jag inte kommer på ett praktiskt sätt att landa, vilket kanske inte är det man brukar tänka på när man proppad av hopp flyger iväg ut i hoppfullhetens hoppfulla atmosfär, så kommer eventuella bin att se till att jag gör det ändå. Ju högre jag flygit ju hårdare blir smällen. Om jag dessutom råkar landa rakt ner i ett hål, ja, då kanske jag dör, (om jag har tur, höll jag på att säga).

Vad är det då jag ska försöka eftersträva? Att hålla mig på ytan och gå omkrign och beta av måsten hela livet, eller låta viden för med mig upp i skyn och helt enkelt försöka överleva några smällar? Kommer jag någonsin att bli så förnuftig att jag har ett svar på den frågan? Eller finns det anra alternativ än att använda förnufter till att svara på frågor?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0