Jag kunde inte hålla mig borta från gräsmattan då vetskapen som att det var fixardags i odlingarna som jag varit och tittat på ett par gånger gnagde i mig. Jag brukar gå ett varv på gräsmattan med Abbey dagligen. Med brukar menar jag att jag gjort det de fyra dagar som jag varit hemma sedan Norge. Men de andra dagarna har jag gått invid staketet och tittat. Nu, när det var människor där inne (och verkligen en anledning att gå ända fram till staketet och kanske till och med in innanför staketet) vågade jag inte gå nära utan gick och tittade en bit ifrån, som om jag var en som bara gick förbi och rastade hunden och kollade lite halvintresserat på vad de underliga människorna med plantor sysslade med.

Jag ville gå dit. Ville är inte ens rätt ord, det räcker inte. När jag hade gått ett varv och vägen hem var den ända vägen mitt mod hade att erbjuda mig så kändes det som om inhägnaden och all energi som befann sig därinne hade kastat en osynlig spindelmannentråd som fäst sig "spindelmannenstrådhårt" på mitt bröst. Det slet och drog i mig, men min svaghet lyckades slita mig fast.

På vägen hem, en inre dialog (i stil med Gollums i Sagan om ringen?): "Jag vill hem, jag vill hem. Nej jag vill inte hem. Jag vill bort från denna staden, bort från detta landet. Eller bort och bort, jag vill till något, jag vill till. Nej, håll fast vid det positiva du lyckats tillverka i sommar. Släpp det för gud skull inte. Då hamnar du när nere där du befann dig innan du åkte. Men jag känner mig fast. Jag kvävs här. Hur kunde jag någonsin tro att jag skulle kunna lura mig själva att känna mig hemma här. Att trivas här!? Jag har varit här i fyra dagar och jag är redan tillbaka där nere. Det är du inte alls!! Du kan trivas här. Bara du får någonting att glädjas över."

Och jo, det vet jag ju. Men var F ska det komma ifrån? Jag vågar ju inte ge mig ut i någonting!

Satte mig vid datorn (ända länken ut till omvärlden från där jag befinner mig): "Jag vill bort, jag vill bort. Jag ska bort! (satte händerna på tangenterna, men visste inte vilka av dem jag skulle trycka ner) Jag har ingen aning om vart! Vad vill jag? Mykorrhiza (det har på något sätt blivit något konkret, samlande ord på vad jag vill), jag skrev det i googles sökruta. Jag kom bara till min egen blogg... En återvändsgränd, eller? Kanske ett tecken på att det är hos mig bollen ligger om något ska hända i mitt liv? Men FFF. Jag får panik! Om jag bara hade någon att prata med, någon att gå tillsammans med... Inte ens mamma är hemma. Inte ens mamma förstår något i alla fall. Känner mig bara mer ensam när hon är närvarande än när hon är i Norge. Vart fick jag dem där positiva tankarna ifrån i sommras? Vad ska jag tänka på nu för att bygga vidare det där positiva, finns det någon särskild aktivitet som får mig att bli positiv. Jag måste undersöka det. Nu samlar du ihop dig och går ut med Angus (vilket absolut inte är någon aktivitet som sår positiva känslor utan snarare suger ut dem - men ut ska han, den lille)."