Ja det är en mysig kväll. Om man bortser från att hela lägenheten luktar gift av rök från en gryta med något bränt - förmodligen mjölk. När jag kommer upp för trappan, har varit ute med hundarna, så luktar det giftig rök i hela trappan, vår dörr står på glänt, jag tänker "shitshitshit". Rusar in, tätt med rök i hela luften, kan knappt andas. Ser att en kastrull står på spisen tar den fort och sätter i vasken (tur att Maja diskade tidigare idag, så att det fick plats). Ropar "MAJA!". Maja "Oj" tar fläkten öppnar fönster. Jag tar mitt camomillte som stått och dragit när jag varit ute.

Nu sitter jag här i mamma och pappas rum med deras röda lampa som ger rummets annars biegegröna väggar en korallaktig färg och som får mina händer att se bruna ut när jag gör en paus i skrivandet och tittar ner på tangentbordet. Jag fick faktiskt litet färg i sommar. Det kunde jag väl aldrig tro. Jag som trots timmars solande bara blev mer och mer mörk metallicröd, eller något ditåt. Det förvandlades till brunt till sist.

Jag älskar Camomillte. Det ger mig minnen ifrån när jag var liten och inte kunde sova, vilket jag nästan aldrig kunde. Mamma gav mig alltid camomillte. Jag älskade det. Det är ett mysigt te. Alltid när jag går på gator med mycket ogräs får jag den mysiga känslan. Ett av ogräsen, som är släkt med camomill och heter baldersbrå någonting luktar precis som camomill smakar (tycker jag - mamma tycker dom luktar bajs). Men men... alla har vi våra uppfattningar om saker och ting. Tur för mig att känna myslukt. Om alla människor känner som mamma så förstår jag ju varför de vill ödsla så mycket tid på att rensa ogräs. Har alltid undrat det. Hmm...

Idag var jag och träffade en ny kund. En super trevlig tjej med en sockersöt liten chihuahuamix vid namn Mimmi som jag ska börja gå ut med på onsdagarna. Ska bli jätte roligt att lära känna en ny vovve! Hon kändes så gosig.

Nä nu är jag bannemig trött! Ska lägga mig och läsa min bok Dockornas dal som jag lånade med hem från Norge, Nonnas gamla bok. Jag ockuperar alltid föräldrarnas rum när dem är bortresta. Nu befinner dem sig i Bergen i Norge. När jag har detta rummet att stänga in mig i känner mig min fullständigt lugn. Jag hade det som mitt rum när jag var mindre. Sen fick jag bo med Maja. 20 år och delar rum med sin lillasyster. Hur låter det? Vi har allafall en bokhyllevägg emellan oss. Men min halva utgör ändå en genomgång för att komma till Majas halva vilket gör att man aldrig kan stänga in sig någonstans. Mer än på toa. Känner mig mer hemma på toan än i min rumshalva. Är nästan aldrig på mitt rum när jag tänker efter. Jaja. Nu är jag här med mitt camomillte alla fall. Har lust för att rita av någonting men ögonen är för trötta, får ta ett par ögondroppar, blunda en stund, läsa en stund, borsta tänderna och sen sova. Imorgon ska jag gå varsin långpromenad med hundarna. Och så städa, jag känner att jag har blivit en såndära städperson som bara vill städa och ha rent, att tvätta har jag börjat älska! Synd för mig bara att jag bor i den här gamla smutsiga "omöjligattfåren-lägenheten". Fast jag älskar det på grund av dess charm och för att det är mitt hem, och hatar den desto mer för att den är en del av de tomma tråkiga liv jag inte vill leva längre. Ush det lät som om jag inte ville leva längre. "Gud om du hörde det så missförstå mig inte! Jag vill leva. Men inte här." Så där. Det kunde ha gått illa...