Min mörka händelselösa vardag har fått en del ljuspunkter. Jag ska börja på Feldenkrais och bli hjälpt med att komma i balans psykosfysiskt. Hitta tillbaka den naturliga balans som vi alla föds med men som riskerar att förtvina i ett stressat samhälle, vilket är vad som skett när det gäller mig. Jag ringde till och med dit idag för att bestämma en tid det datumet som min mamma skaffat åt mig. Jag som har världens telefonskräck. Jag satt en stund med telefonen i handen och tittade på telefonnummret en miljon gången innan jag vågade trycka på ring-knappen. (Siffrorna kunde ju ha blandats ihop sedan senaste tolv gångerna jag kontrollerade numret) När hon sedan svarade blev jag helt ställd och kastade ur mig något om vem jag var, mina planerade meningar var som bortblåsta. Men när jag väl ringt så brukar det flyta på mer eller mindre naturligt, eftersom det finns en andra part i samtalet, inte bara jag, vilket betyder att allt inte hänger på mig, jag svarar ju mest på frågor. Jag har ett till samtal att ringa idag, till en kund. Men honom har jag träffat förut så det är inte helt dödshemskt. Bara nästan. På ett sätt är det värre att ringa kunder, för där är det jag som ska ställa frågor och bestämma saker.

Jag har bestämt att jag ska utsätta mig själv för mycket jobbiga saker nu framöver. Inte förrän man ger sig ut i hemskheterna kan någonting hända. Och jag vill att saker ska hända. Jag ser fram emot att ta feldenkrais lektioner (de ser en inte som patient utan som en elev som kommer sig för att lära sig själv hitta tillbaka till sin balans och harmoni med kroppen).

De andra ljuspunkterna ska jag nog presentera så småning om med...