Jag är en hemsk människa

Jag har aldrig någonsin sedan Angus kom in i vårt liv känt honom så avslappnad i mitt knä. Efter att sprutan med medlet sprutats in i min älskade hund kände jag hur hans kropp blev mer och mer avlappnad och till slut alldeles lealös. Det var det obehagligaste jag varit med om på väldigt länge. Hans kropp bara försvann emot hans egen vilja. Medan pappa torkade upp blodet som rann ner på golvet från hans tass satt jag och klappade min hund som nu var i drömmarnas värld. Veterinären hade gått för att komma tillbaka efter tio minuter då medlet skulle ha verkat klart. Efter sisådär tjugo minuter var hon tillbaka och jag la upp Angus på undersökningsbordet. Min älskade hund, han såg så hjälplös ut.

Hon sa någonting om att det blödde väldigt mycket. Jo, det höll jag med om. Innan vi kom till djursjukhuset hade det blödit så mycket att jag inte kunde se någonting. Jag hade gissat på att skinnet mellan trampdynorna struckit upp. Det sitter ju väldigt mycket blodkärl där. Men så mycket blod...? Nej, det visade sig vara ännu värre en jag ens kunnat föreställa mig.

Hela klon har slitits ut. Den var borta. Och av pulpan vad det inget kvar. Det var snarare en grop in i tån då klon hade brutits av en bit in. Och nu låg min älskade Angus där alldeles blodig medan veterinären rakade bort pälsen från den lilla tassen. En liten vit plopp stack ut ur hålet där klon skulle ha suttit. Veterinären förklarade att klon skulle börja växa ut om ett par veckor, det kunde ta någora månader innan den var utvuxen. Men det som kunde skapa komplikationer var om det sitter kvar lite klo bitar som hindrar den nya klbildningen. Så vad de kan göra är ett dra ut resterna.

Plötsligt kände jag hur blodet försvann ur huvudet på mig. Jag blev aldeles iskall i hela kroppen och började kallsvättas. Veterinärens röst blev obegriplig då hon fortsatte pata med pappa. Ingen märkte något. Måtte det gå över. Jag får inte svimma. Inte här! Tänkt på någontinga annat, intalade jag mig själv. "Chips" dök det upp i mitt huvud. Snälla någon, kunde jag inte komma på något bättre. Chips!? Var fick jag det ifrån? Det här funkade hur som hälst inte. Jag var ett ögonblick ifrån att svimma och börde mig ner med huvudet mellan benen. Varför hjälpte den inte!? Kroppen började skaka och svettas mer och mer och nu kände jag hur illamåendet även satte igång. Veterinären skulle ta med Angus in på "operation"  och pappa och jag skulle tydligen gå och låna telefon. Jag fick fram någonting om att det kändes som att jag skulle svimma. Veterinären bad mig sätta mig ner och det gjorde jag gärna. Gud vad dum jag kände mig! Här ligger min hund och blöder och så står jag och svimmar. Vad är jag för människa? Jag har aldrig reagerat så här innan.

Min kropp vägrade att återhämta sig och ett tag var jag så nära på att kräkas att jag desperat försökte komma på - VAR!? Men sedan la det sig, sakta men säkert. Angus var borta. Pappa satt och väntade på mig och jag satt och väntade på min kropp. Til lslut kunde äntligen resa mig upp och gå in på toaletten. Pappa gick och ringde hem, ingen svarade. Konstgit. Sen gick vi och satte oss i väntrummet där vi tillbringat ett par timmar tidigare, innan vi blivit insläppta.

Bilderna spelades nu upp i mitt huvud. Och jag hör det där hemska ljudet, av någonting som knäpper till. Vi var på väg hem och var inte så jätte många kvarter hemmifrån när en lös hund kommer emot oss på trottoaren. Sådär tjugo meter ifrån svänger jag in på tvärgatan. Angus har redan sett hunden och han börjar hysterist göra utfall i luften. Jag ställer in kroppen på att ignorera den andra hunden och drar Angus bestämt  över på min andra sida, men han kommer emellan mina fötter och jag snubblar till. Om det hade varit en tjock pinne hade den knäckts mellan kraften av mina ben men det var ingen pinne, det var angus ben. Och det var här den knäppte till.

Angus reagerade över huvud taget inte, han var i full gång med att varna den stora lösa hunden. Jag gick vidare på gatan fullproppad med ilska, över min egen klumpighet. Jag tål inte att känna mig klumpig och nu har min klantighet gått ut över min tackars hund! Jag kokade av vrede och ville bort från denna världen. Bilar kom över allt ifrån och. Jag studerade Angus noga för att se om han haltade eller rörde sig annporlunda. Han trippade stolt fram så där som han alltid brukar göra. Men jag kunde inte släppa det där ljudet. JAg stannade och kände igenom hans ben men jag kände ingeting.

Hemma i trappan bad jag honom som vanligt att stanna så att jag kunde ta av honom selen och duktig som han är stod han blickstilla och lät mig knäppa loss selen. Då såg jag det. Under hans vänstra baktass var golvet täckt av blod. Angus skuttade glatt vidare upp för trappan och lämnade tjocka blodspår efter sig. Innan det att han stannade för att låta mig knäppa loss selen ifrån honom så hade han inte lämnat en gnutta spår efter sig. Nu vällde det ut. Jag bar upp min hund för trapporna och in genom dörren. Där ropade jag till mamma, "Angus blöder" och hon tillsammans försökte vi skölja av tassen i badrummet för att kunna se vad som stod på där under. Men blodet bara forsade ut och stänkte upp på väggarna när Angus sprattlade (okej, det var några stänk här och där, men jag är människa jag måste få överdriva ibland) så det var viktigare att få stopp på blodet. Jag hämtade Angus lilla väska med första hjälpen och lindade om tassen. Sen satt jag med honom i fåtöljen med tassen i vädret. Efter bara en liten stund kom Maja och pappa hem och jag sa att jag inte viste om det skulle kunna läka av sig själv där nere under tassen. Om det var "simhuden" mellan dynorna så kunde allfall jag inte föreställa mig hur det skulle läka ihop, om det nu spryckit så myclet som blodet varnade om. Pappa föreslog att åka till djursjukhuset. Och det visade sig vara tur att vi gjorde så.

Plötsligt när vi satt där i väntrummet kom en hängig liten hund med en stor tratt runt huvudet och ett blått bandage om benet framvinglandes till oss. Han var alldeles yrvaken och verkade lite förvirrad. Samtidigt såg man samma nyfikenhet och glädje någonstans innanför trattar och bandage som alltid. Veterinären förklarade att de tagit ut klo resterna och att de varit tvungna att bränna runt om öppningen för att de blödde så mycket. Det fanns en liten rest kvar som skule kunna vara pulpbenet. Jag kan inte förstå hur Angus lyckats stänga av smärtan så totalt och gå som om ingenting hänt hela vägen hem. Han såg så förbryllad ut när vi reste oss upp för att gå. Han undrade vad det var för förfärlig sak vi satt fast runt hans huvud, och varför? Han krockade med väggar och dörrkarmar så jag fick bära ut honom till kassan. Där fick vi betala 2.900 kronor innnan vi äntligen kunde åka hem.

De här bilderna och ljudet som jag nu förstår var klon som knäckts av har jag svårt att släppa. Och min dumma, dumma känsla av att snabbt få över Angus på andra sidan. Jag hatar mig själv för detta! Jag kunde ha tagit det lugnt och inte vara så j*vla klumpig. Vad tror jag att jag är?

Nu ligger Angus i mamma och pappas säng med en stor klump till ben och det ska han drass med i två dygn. Han ska få smärtstillande (vad nu det ska vara bra för? =P) och så har dom pregat på oss antibiotika också, till min stora förtvivlan. Men det kanske bara är en överdrift då min lärare i djursjukvård pratat så mycket om hur dåligt det är att veterinärerna idag skrivet ut så mycket antibiotika på löpande band. Och då särskillt i förebyggande syfte, precis som vi detta fall. Men, men... Det finns trotts allt stor risk att det blir inflammerat så smutsig som hand tass var och så många timmar han satt innan vi fick den tvättad. Nu sover han allafall och det längtar jag också efter att få göra.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0