Gud vad jag saknar hästar i mitt liv. Det har alltid varit min vardag. Det var en självklarhet att gå till stallet och umgås med hästar. Att rida en ibland flera gånger i veckan. Inte förrän nyligen har jag slutat helt med ridningen. Inte för att jag inte vill rida, tvärtom, jag längtar! Men för att jag inte KAN rida på det sättet man gör på ridskolorna och över huvud taget i ridsportsvärlden. Jag vill inte rida med bett, inte med träns över huvud taget. Inte med någon som hälst kontakt genom hjälpmedel man kontrollerar genom fysisk kraft. Vill sammarbeta med hjälp av känslan, med sinnena och mentaliteten. Tillsammans med hästen. Inte genom ständigt strama yglar och fysiksa krafter som späns emot varandra för en fin form.

Men det finns inget altenativ i nuläget för dem som inte vill  den rida tradtionella, militära ridstilen. Om man inte har en egen häst vill säga, eller är medryttare till en häst vars ägare har samma syn som en själv på hästen. Jag har ingen möjlighet att ha egen häst, även om jag vill det mer än gärna. Men jag försöker hitta en  häst vars ägare skulle lunna låta mig ta över ansvaret på hästen en eller ett par dagar i veckan. Men det är inte lätt. Jag uppdaterar regelbundet annsonssidorna men är det en häst i närheten är det alltid någon hake. Är det inte krav på körkort så är det en tävlingsryttare som sökes. 

Jag kan inte fatta att för bara ett år sedan var det sådana annonser jag letade efter. Jag ville ha en dressyr häst att träna och tävla och det var så nära att  det blev så, han hette Elton. Jag red fortfarande på MCR i den mest avvanserade gruppen och hästarna var toppen ur utbildningssynpunkt. Men jag kände mig ständigt dålig och fick alltid komentarer som: våga ta i mer, korta tyglarna, krama händerna, bli arg, driv mer. Men mitt samvete tog på något sätt emot. Jag kunde inte korta tyglarna och på så vis skapa ännu strörre tryck i hästens mun samtidigt som jag med sätet och kroppen drev hästen ytterligare fram och samlade upp den kraften igen genom en ömtålig hästmun. Det gick inte. Jag sa till mig själv "är det detta som menas med ridnig så KAN jag inte rida, och kommer aldrig någonsin lära mig".  Jag slutade i hopp om att börja igen, men på ett ställe där kontakten  var uppbyggt på annat än remmar och spänningar. Har inte hittat något än...

Men jag saknar hästarna på MCR, det var som medicin för själen att en gång i veckan få komma dit och hälsa på dem. Även om det bara var under stress och även om det var hemskt att se hur de levde. Från boxen till ridhuset, fram och tillbaka dagarna i enda, som manskiner. Nedan är några av hästarna jag brukade rida på MCR. Dem jag red mest. Det börjar med ponnierna Nema, Iris, Rupert och Floor. Sen kommer de större hästarna Wilmer W, Hella, Tabu, Mr. XL, Mon Ami och Ränta.







Hästar är fantastiska!