Till slut slutar man tro och ett löfte förlorar sin vikt. Man förväntar sig ingenting. Slutar ställa in sig på att någonting ska bli av. Klockan 8 är inte 8, klockan 9 är inte heller 9. Man vet aldrig vad det blir. Allting hänger i luften. Kärleken stelnar och sitter kvar som ett förskorpat skal på hjärtat i väntan på att än en gång flyta som lava.

Besvikelsen är inte bara hos den andre utan är värst hos den förste, som slutar tro på sig själv. Kommer problemet på tal rasar vreden ut som ett vulkanutbrott. Frustrationen som pyrt upp till ett moln av vrede. Så den andre håller tyst och låter tillfällena förspillas. Men det är inte lönt att dra upp. Förändringen måste komma ifrån den som inte sammarbetar med sig själv. Som inte bestämt sig, inte inser, att man faktiskt bestämmer själv.

En vän blir en förhoppning...