Idag svek den styrka som håller mig fast vid det liv jag lever mig. Eller så räddade den svaghet som håller mig kvar vid mitt verkliga jag mig? Jag vet inte... Men jag kände hur jag plötsligt inte stod ut längre. Det inträffar regelbundet, och då måste jag bara fly. Så fort jag bara kan. Bort från allt, bort från det som innesluter min lögnaktiga livsstil.

Denna gången tog jag mammas cykel och min snygga nytrimmade Angus och trampade iväg längs Ystadsgatan under gatulampornas gula sken. Jag trampade och trampade och Angus sprang och sprang. Han ansträngde sig inte precis för att dölja sin lycka. Han utstrålade en enorm fröjd där han sträckte ut kroppen i en härligt elegant ökad trav. Kopplet hängde löst och hela ekipaget kändes avslappnad. Emellan åt gjorde Angus en sån där jätte hjäsp som uttrycker hans belåtenhet. Och när jag berömde honom för hur duktig och fin han var så sträckte han på sig lite extra och gav mig en självbelåten blick innan han vände blicken framåt igen i ett litet skutt och la på en aningen högre växel. Det fick mitt hjärta att svämma över av kärlek. Det var verkligen svårt att slita blicken från honom där han sprang. Det gjorde mig så lycklig att se på honom.

Så småningom informerade några skyltar mig om att vi kommit till Husie. Vi fortsatte på en gata tills platsen som mitt inre, under hela vår cykelfärd sökt efter uppenbarade sig på höger sida av vägen. Vi befann oss nu på ett öde ställe i utkanten av en liten by, precis intill en vacker liten vit kyrka. Synen som mötte mig fick mig att bubbla av känslor och jag svängde av ner på en lerig liten parkering där jag parkerade cykeln. Nedanför oss låg en frusen sjö omgiven av hög vass som vars skugga ramade in den månbelysta sjön. Det oerhört starka skenet från ovan gjorde mig häpen. Jag minns att månens ljusstyrka förvånat mig innan. Himlen var helt klar och tusentals stjärnor blinkade hoppfullt högt, högt där uppe. Till vänster låg flera stora stenar i en cirkel Vi traskade ner mot sjön. Det var en ganska brant sluttning nedåt, stenarna låg uppe på en kulle och därifrån fick man en underbar utsikt över det vackra vi precis fått äran att hitta. Men med alla känslor som vällt upp inom mig kunde jag inte sätta mig ner direkt utan var tvungen att gå ner och hälsa på sjön. Jag ville möta den. Komma så nära det bara var möjligt och bada i skenet av månen. Dansa med den höga vassen runt mig. Jag ville vara ett med denna vackra plats. Jag kunde gå ända fram till vattenbrynet. Det hela var som gjort för mitt sinnesstånd. Jag hade stövlar på mig och jag kunde gå så nära att jag stod i vattnet. Tacksamheten för just detta ögonblick, just denna plats i just denna stund, månen som fyllde på min själ med ny styrka, stjärnorna som fyllde i de utsuddade glimtarna i mina ögon, mitt sinne fick sin tröst, mina ögonen fylldes med tårar.

Jag ville njuta så mycket som möjligt av stunden. Hinna ladda upp batterierna så mycket som möjligt innan jag skulle gå igen. Att jag aldrig kan komma undan stressen. Den har satt sig för djupt. Trodde jag verkligen att stressen skulle lämna kroppen så lätt? Självklart var den närvarande. Och den uppmanade mig i det undermedvetna om att skynda mig att samla så mycket styrka som möjligt. Att riktigt suga ut all harmoni som denna plats kunde ge mig. Fast det egentligen inte var förrän stressen lämnade kroppen som den verkligen fick full effekt. Jag försökte slå undan stressen och konsentrera mig på en stjärna. Men vilken stjärna skulle jag koncentrera mig på? Vad var det med mig? Kunde jag inte bara njuta av stunden? Angus njöt inte av stunden. Han ville inte stå still och började huttra vid mina fötter. Han hade ju inga stövlar.

Jag drog in ett djupt andetag och gick upp på ängen med en glatt skuttande hund. Inte heller han kunde få nog av stunden. Han skulle lukta på alla kaninhål på en och samma gång och samtidigt smaka på alla kaninpluttar. "Kom Angus!" hojtade jag till och började springa upp för kullen, upp mot ringen av stenar. Jag kände hur mina ickeexisterande benmuskler arbetade mot tyngdkraften och hur mina stora stövlar och klumpiga jacka hindrade mina rörelser när jag sprang i en hastighet som vilken snigel som helst skulle kunna håna mig för. Angus däremot hängde i kopplet och bokstavligen drog med sin svaga matte upp för branten. Det var väl knappt tjugo meter upp men jag var ändå seriöst andfådd när jag var uppe. Åh, jag ville ju springa! Springa i all evighet! Tvinga min kropp att inte ge upp, bevisa för sig själv att den inte är helt förstörd av ett enformigt och slött liv. Inte än.

Angus hoppade upp på en sten och jag la mig bredvid honom och blickade upp i skyn. Åsynen av himlavalvet får en alltid att känna sig så verklig. Skrämd men ändå upprymd av tillit till universum när man ligger där och tittar upp/ner eller var det nu är man tittar. Angus, som precis blivit av med all päls började snart skaka av kylan. Jag satte mig upp och tog honom i famnen och försökte värma honom. Profilen av hans nacke, huvud och öron utgjorde en välbekant kontur i månens ljus. Jag lutade mig fram och la näsan mot hans huvudknopp och drog in doften av hans söta hundlukt. Bara Angus kan lukta så fruktasvärt gått. En doft godare än alla perfymer och allt godis i hela världen. Jag blickade mot månen och började sjunga på en låt jag haft på huvudet under hela cykeltturen. En keltisk visa som heter "I wish I was in England". Men jag kikade lite nervöst runt axlarna ifall någon var inom hörhåll. Men det var alldeles folktomt så långt jag kunde se. Och jag fortsatte att sjunga, och vissla i takt med att Angus mer och mer slappnade av och rysningarna la av.

Men min vetskap om hur illa Angus tycker om att sitta still så hoppade jag snart ner från stenen och sprang ner över ängen igen.

Hemma på gatan igen, blev jag stannad av en man som kom gåendes bakifrån. Han ursäktade sig och försäkrade sig om att han inte var ute efter att flörta. Han verkade rolig och mycket godhjärtad med en två liters cocacola flaska i famnen. Han sa att han hade sett mig och Angus när vi cyklat iväg innan för någon timme sedan. Han hade suttit i bilen på väg hem från jobbet när han fått syn på oss. Och han sa att han blivit så avundsjuk. Att han också ville ha en liten hund och ta härliga kvällsturer med. Han satte sig ner och hälsade på Angus som var alldeles för upptagen med någon intressant lukt för att hinna hälsa. Vad denna man inte visste var att han hade sett mig fly. Bort från vår så kallade verkliget, och för att citera honom, "fan, hon gör nog precis rätt". 

Även om han inte visste hur djupt jag tog det han sa så  kändes det så fint att möta honom där, och det han sa, att han sa det han sa, gjorde mig verkligen glad, och tacksam. Och jag önskar, önskar att han en dag lyssnar till sig själv och låter sitt inre visa honom vägen till sin månbelysta sjö.