Nu kom jag nyss hem från min mest älskade plats på jorden, Vissevåg. I fredags morse åkte vi dit för att fira mammas kusin Atle som fyller 50 år. Det var en trevlig kalas helg. Men höjdpunkterna under helgen har varit de promenader jag och Angus, min hund, tagit i den magnifika Norska naturen som omger vår hytta. Omgivna av höstens alla färgnyanser gick vi upp för oxumveien. Den lilla ån från åsens topp slingar sig ner längs båda sidor och omger oss av ett friskt pårlande ljud. Intryck från alla sinnen blandas i en enda stor kännsla som får mig att bli tårögd. Jag känner mig så liten i naturens stora krafter. Och det känns bra. Att få känna sig som en liten del av hela systemet.
   Nu är jag hemma i stan igen och sitter på min skrivbordsstol och känner hur verken börjar tränga fram i skuldrorna igen. Stressen som omger en här i stan går inte att komma undan. Det märker man särskilt när man står där i naturen som en liten varelse omgiven av fjellväggar och djupa skogar. Jag menar, man märker när man börjar gå i den svåra terrängen hur kroppen snart värker på sina ställen. Att dag ut och dag in, sitta på tåget för att åka till bussen för att sitta på bussen för att åka och sitta i skolan för att sedan åka samma väg tillbaka för att vara så trött efter all social anspänning att man väl hemma bara vill sitta och vila när man helst av allt hade önskat gå ut och vandra bort allt skit man samlat på sig i kroppen. Det blir en ond cirkel och man märker det på stigarna i skogen, att kroppen faktiskt tar skada.
   Helst av allt skulle jag bara vilja fortsätta gå där på skogstigarna hela livet. Men att gå där och samtidigt  veta vad som är på väg att hända med dessa sårbara system går inte. Jag kan inte vara där och veta att skogen jag sitter i hotas av männskliga aktiviteter som varken naturen eller vi själva mår bra av. Jag måste göra något åt saken. Och den för tillfället bästa vägen att gå, för att kunna göra skillnad, är den jag redan börjat vandra, gymnasieutbildning. Det blir det första. Sen får framtidens händelser avgöra fortsättningen. 

Det är underbart att komma upp till Hytta på hösten, då alla minnen från sommaren som man bara åkt ifrån fortfarnade ligger kvar i luften i en ödslig lite vemodig kännsla. Jag tycker inte om att bilder från Vissevåg ligger ute på näten men mina lilla syster har redan publicerat så många så det känns som att det bandet redan är klippt. Så här hommer några. De första bilderna är när vi precis kommit fram i fredags kväll och jag tar en runda på tomten och känner in stämningen.