Kom precis hem från en lång stillsam promenad genom Malmö, stillsamheten sitter fortfarande kvar i mig här där jag sitter i fåtöljen i ett halvmörkt vardagsrum med datorn i knäet. Även bilden av den blöta asfalten där ljuset från skyltfönster och gatubelysning reflekteras.
   Regndropparna rinner ner för luggen och vidare ner över ansiktet. Jag låter dem rinna. Angus pinnar på bredvid mina ben där vi går tillsammans. Ett blött par, en flicka och en hund. Jag ser på allting runt om kring mig och låter allt smälta in i mina tankar. Jag bemöter allting med ett lugn, det jag ser där jag går längs gågatan, är verkligheten. Jag ser kvinnor som vandrar fram med långa kliv i sina höga klackar. Deras långa raka ben sticker ut under de fina kapporna, jag antar att det är senaste mode. Jag ser en tjej som går och äter ur en påse med friterad kyckling. En familj, mamma, pappa med deras dotter och son. Sonen håller en happymeal i den ena handen, i den andra sin pappas stora trygga pappahand. Jag går förbi heminrednings butiker, klädaffärer, blomster affärer, pressbyråer, restauranger och klubbar. Människor som sitter i sina bilar och gestikulerar med armar och händer till personen bredvid. Regndropparna rullar ner längs bilens fönster och ljuset från triangelns alla strålkastare gör så att det gnistrar i dem. På mig har regnet sedan länge trängt igenom jackan och börjat kyla ner min hud, likaså i skorna, men det gör inget. Det regnar ju...
   Inne på restaurangerna sitter människor runt borden och äter gott och pratar och umgås. Rena och finklädda med noggrant fixade frisyrer och makeup. På trottoaren framför mig går ett långt par hand i hand under ett brett paraply. De går nära, nära och småpratar.
   Jag bara går och tittar, och tänker, jämför. Så här ser vår verklighet ut. Prydliga affärer med snygga och prydligt uppklädda skyltdockor och stora plakat med bilder av modeller med senaste modet. Människor med kaffelattemuggar i händerna och nya, rena kläder. Jag ser på dem och tänker på hur vi går här helt uppslukade av vårt. Våra liv, vår värld. I bakhuvudet ligger tanken och gnager. "Detta är galet". Jag vill ta dem i handen och leda dem till den lilla byn i Amazonas. Där de smutsiga och hungriga kämpar för var dags överlevnad, för att få uppleva solnedgången en gång till, tillsammans. Hur tänker dem om oss? Hur ser dem vår verklighet? 
 
Jag undrar, alla dessa människor, som fint uppklädda vandrar gatan fram genom regnet denna söndag, vad ser dem?