Sitter just nu och längtar bort. Längtar till skottland, till en vild och vacker plats där man får leva ut sitt inre. Där man får röra sig fritt och inte hindras av plikter. Dag efter dag framför en skolbänk och jag känner hur smärtan ilar i bäckenet av belastningen som det ger. När ska man få leva som man är skapt att leva? Var!?

 

Är det konstigt att världen ser ut som den gör, att planeten hamnat i obalans, att orättvisa och hat existerar, när människorna som styr denna utveckling inte lever som de är skapta att leva?
   I - människan, hur mår hon egentligen? Hennes kropp och hjärna har skapat behov, beteenden som skadar både henne och hennes omgivning, planeten, när hon inte levt i samstämmighet med sin natur. Stress leder till näringsbrist, sömnbesvär, depression, ätstörningar, sjukdomar av alla dess slag, detta är en självklar del av vår värld och det finns mängder med olika behandlingskurer, terapier osv. för den som inte mår bra. Dessa besvär leder till behov som sedan skapar ytterligare besvär. Som till exempel, en stressad person känner ofta sug efter någonting att äta, någonting sött. Alla vet vart detta i sin tur leder till? Allt sött vi äter är i grunden hämtat från naturen för att sedan produceras i stora industrier där det paketeras i en massa plastförpackningar och transporteras ofta långa sträckor för att komma till butiken för att mätta en "sjuk" människas undermedvetna längtan efter lycka, en kick. Det får fortsätta så här, det är så allt går runt. Hur mycket arbete ligger inte bakom den här chokladkakan? Det är en rik mans företag och hela hans tillvaro är uppbyggt på den lyckosökande människans olycka.

Jag känner mig så uppgiven. Nu när skolan har börjat igen med all press och stress som det innebär. Det känns som att olyckan tränger in i min kropp likt regndroppar i jackan när det regnar. Jag vill inte tillåta det, men ju fler dagar som går, ju blötare blir jag. En lång period utan skola stress och vardagsbekymmer, utan någon samhällsplikt har jag levt i samklang med naturen på en liten ekologisk permakultur gård. Där var människorna tillgodosedda av naturens helande krafter. De hade inga konstgjorda behov, de njöt av ögonblicket. De var glada och lyckliga. De hade en hel inre kraft. Den kraften använde de för att förändra världen till de positiva. De hade inte problem i sig själva på det sättet, så de kunde lyfta blicken utåt och orka se sådant som var tungt och förödande. De åkte till Afrika och knöt kontaktnät över hela världen. De hade hopp!
   Hur ska man hinna i ett vanligt hektiskt liv att få tid för sig själv? När ska man hela sin egen själ? Man får inte chans att leva efter sin egen natur. Man omformas till en människa anpassad efter samhället, med allt det innebär.

Jag vill inte med detta inlägg omöjlighetsförklara världens tillstånd eller något sådant. Innerst inne ville jag nog egentligen skriva av mig. Men jag är nästan säker på att jag inte är ensam om dessa tankarna. Jag tror man får mer hopp om man läser att någon annan sitter och tänker som en själv och kanske kan få en liten gnutta energi och hopp att, om vi lägger ihop våra krafter kan vi skapa en förändring på det hela. Den må vara liten, med dock så viktig!